hot förekom.
Jag hade som justitiekansler att hantera frågan om det var tillåtet eller otillåtet av Säpo och UD att kontakta det företag som inhyste Sverigedemokraternas tidnings hemsida och därigenom medverka till att sidan stängdes ner. Jag godkände Säpos agerande och avstod från att bedöma UD:s, förutom att jag konstaterade att det inte hade skett något brott mot censurförbudet. På grund av att den dåvarande utrikesministern själv var inblandad kunde lämpligheten i UD:s agerande inte prövas av JK. Det får granskas av riksdagens konstitutionsutskott.
Men övervägandena kring vad som var lämpligt i Sverige är vågskvalp i sammanhanget. Vi har fått en global kris för yttrandefriheten.
Nyligen gjorde påven ett uttalande om profeten Muhammed som fick många muslimer att ta mycket illa vid sig. Från olika håll krävdes att påven skulle be om ursäkt. Hot har förekommit. Krisen är fortfarande inte överstånden.
Den 29 september kom ytterligare en nyhet av samma slag. En lärare i Frankrike har fått gå under jorden sedan han blivit hotad till livet efter att ha uttryckt sig kränkande om islam.
Vilket våld och vilka hot kan vi vänta oss nästa gång? Hur ska problemet hanteras av oss som utgår från yttrandefriheten som grundidé? På vilket sätt ska vi ta hänsyn till hur kränkningarna upplevs av världens muslimer?
Är det rätt att publicera grova kränkningar i yttrandefrihetens namn? Är det rätt att avstå för att inte riskera våld? Är det rätt att be om ursäkt när en kränkning har skett? Måste vi acceptera våldsamma protester och hot? Vad kan det internationella samfundet göra?
Frågan om hur krisen ska hanteras är naturligtvis inte en sak för mig som justitiekansler. Men den angår yttrandefriheten i grunden och är ett större hot mot denna frihet än de förslag om skydd
för privatlivet och begränsningar i polisers meddelarfrihet som vi annars diskuterar på yttrandefrihetsseminarier och i mediedebatter (se till exempel Åke Wredéns kritik mot mig i UNT 30/8).
På den nyligen timade Bok- och biblioteksmässan lyssnade jag på en högklassig diskussion som illustrerade problemet tydligt. Den ständigt livvaktsövervakade somaliskfödda holländska parlamentsledamoten Ayaan Hirsi Ali debatterade med bland annat
den från arabiska utgångspunkter yttrandefrihetsvänlige Mustafa Souag på nyhetsbyrån Al Jazeera.
Ayaan Hirsi Ali sa ungefär så här: Islams företrädare över hela världen reagerar med våld och hot när deras religion utsätts för hårdhänt kritik i form av kränkande satir. Det är orimligt att reagera
på det sättet mot något som ju faktiskt bara är yttranden, särskilt då det aldrig blir några liknande reaktioner när oskyldiga människor dödas i terrordåd i islams namn.
Väst kan inte begränsas i sin frihet för att människor som inte förstår frihetens värde tar till vapen för att begränsa den.
Och Mustafa Souag svarade: Karikatyrerna av profeten och andra kränkande yttringar mot islam innebär ett angrepp på muslimernas allra heligaste, en våldtäkt på deras själ. Man måste förstå att sådana angrepp möts med oerhört starka reaktioner. Våld och hot kan inte försvaras, men människor är varelser av kött och blod och kan inte alltid tyglas. Yttrandefriheten ska vara så gott som oinskränkt, men finns det någon rimlig anledning att använda den för att kränka en hel religion och en hel kultur?
Yttrandefriheten som ett helt centralt värde i västvärlden står mot den muslimska världens oförståelse inför kränkningar av islams allra heligaste.
Det har sagts många gånger men förtjänar att sägas igen: Yttrandefriheten innebär en rätt att säga och skriva även sådant som väcker anstöt. Men det betyder naturligtvis inte att det är rätt att skriva och säga allt sådant. Man måste skilja på rätt och rätt.
Därmed har man dock inte besvarat frågan om hur medier och politiska ledare bör förhålla sig.
För medierna kan inte rimligen acceptera att de hot som följer av en kränkning är ett argument för att avstå från publicering. Yttrandefriheten kan aldrig vika för hot och våld. Tyvärr har reaktionerna varit sådana att man gett vika för våldet i stället för att ta hänsyn till att man kränker. Det borde vara tvärtom. Jag inser att detta är lätt att säga, men principen borde vara klar.
Så hur ska man göra? Såvitt jag förstår borde den principiella hållningen hos medierna vara att publicera när skälen för publicering väger tyngre än skälen emot, och annars avstå. Antag att det handlar om publicering eller inte av en debattartikel som innehåller ett starkt nedvärderande uttalande om profeten Muhammed, ett uttalande som är rimligt relevant för en tes som debattören driver om hur terrorismen ska bekämpas.
Skälen för publicering kan vara
- att en öppen debatt behövs kring debattartikelns ämne,
- att ett hot har framförts att yttrandet måste strykas.
Och skälen emot publicering kan vara
- att yttrandet upplevs som mycket kränkande för muslimer,
- att debatten knappast alls förlorar på att yttrandet stryks.
Bedömningen är svår och den angivna principen ger naturligtvis i många fall inte något säkert besked. Men antag att tidningen i fråga väljer att publicera och att detta leder till en kritikstorm med hot om våld. Ska då den ansvarige utgivaren be om ursäkt för att mildra effekterna? Ska landets politiska ledare på olika sätt ta avstånd från publiceringen?
Enligt min mening är det inte bara ovärdigt utan motverkar också syftet i längden att i efterhand ta avstånd från en publicering som var övertänkt och befogad. Det gäller såväl den som har ansvar för publiceringen som landets politiska ledare. Man måste stå upp för yttrandefriheten så mycket att man försvarar det som bedöms rättsligt, moraliskt och politiskt riktigt.
Det betyder sannolikt att blod kommer att flyta någon gång, och egendom förstöras. Men i så fall är det ett pris som måste betalas.
På längre sikt kan man dock inte acceptera ett sådant sakernas tillstånd. Hur kan man då komma till rätta med problemet?
Såvitt jag kan förstå finns det inte någon annan väg ur krisen än ömsesidig respekt och samtal.
Vi i väst måste lyssna och visa att vi försöker förstå vidden av kränkningarna och anledningen till reaktionerna. Världens muslimer måste försöka förstå hur vi i väst tänker när någon tillåter sig att kränka deras allra heligaste.
En sådan dialog bör initieras på global basis, kanske med inriktningen att en överenskommelse träffas inom FN:s ram. I överenskommelsen skulle man kunna säga ungefär så här:
1. Yttrandefriheten och friheten att utöva sin religion är grundläggande värden och rättigheter.
Med detta i åtanke skall staterna, inom ramen för sina lagar, verka för att medier och andra avhåller sig från att i onödan kränka religioner och deras företrädare.
2. Staterna skall också verka för att protester mot de kränkningar som ändå förekommer sker utan våld eller hot om våld. Det får inte hända att staterna eller deras ledare ställer sig i spetsen för, eller tar initiativ till, protester som inrymmer våld eller hot om våld.
Jag inser mycket väl att det finns problem med ett sådant avtal, inte minst tilllämpningsproblem när det gäller yttrandefriheten. Men jag tror att problemen kan hanteras. Och att situationen blir bättre än utan.
Det är sannolikt bara en from förhoppning att ett sådant avtal skulle innebära ett slut på problemen. Det finns åtskilliga personer och organisationer på båda sidor som kommer att ignorera överenskommelsen. Men en dialog och ett åtagande bör ändå vara ett steg i rätt riktning mot förståelse och måttfullhet.
Och en överenskommelse blir en karta att orientera efter. En karta är bra att ha.
Göran Lambertz
justitiekansler
UNT 3/10 2006
justitiekansler
UNT 3/10 2006