Anna Karin Hatts (C) artikel i UNT 12/11 saknar en viktig dimension. Sverige och Frankrike är de enda länderna hittills som klarat utmaningen att behålla industriell kapacitet, välfärdsnivå och samtidigt minska koldioxidutsläppen. Hatt skriver att det är: ”en smart mix av generella, kostnadseffektiva styrmedel och tydliga mål och ambitioner” som skulle ligga bakom Sveriges framträdande position.
Häri ligger något bedrägligt eftersom Hatt inte redogör för hela bilden. Under Global 2013-konferensen i oktober framhölls Sverige som ett föredöme, men där orsakssammanhanget varför vi är i en tätposition beträffande koldioxidutsläpp också lyftes fram.
Frågan inställer sig varför ett svenskt statsråd med ansvar för energifrågorna konsekvent väljer att inte nämna detta orsaksammanhang?
När kärnkraften diskuterades i Sverige under sextiotalet motiverades det av att man ville stödja den snabba industritillväxten, minska fossilimporten, slippa bygga ut kvarvarande Norrlandsälvar, utnyttja inhemskt bränsle och utveckla en svensk teknologi med potential för exportmarknaden. Det var ingen ”smart” mix av koldioxidskatter, elcertifikat etcetera som grundlade en basproduktion av el som dessutom genererar små koldioxidutsläpp. Det senare förhållandet skulle visa sig bli en viktig egenskap i vår tid.
Kärnkraften medförde en minskad fossilanvändning vilket resulterade i att Sverige 2010 släppte ut cirka 30 gram koldioxid per kilowattimme. Jämför detta med 331 gram per kilowattimme i snitt för de europeiska OECD-länderna år 2010. Notabelt här är Danmarks och Tysklands värden om 360 gram respektive 461 gram per kilowattimme.
Ane Håkansson professor i tillämpad kärnfysik, Uppsala universitet
UNT 19/11 2013