En partiledare måste i princip sköta tre olika uppdrag. Ledaren ska vara General, Berättare och Domare.
Det första uppdraget är att leda partiet i kampen om makten och rikedomen.
Partiledaren är en general, och den närmaste omgivningen en generalstab. Helst ska kriget föras så att nya väljare erövras.
Men det kan också vara gott nog att hålla ställningarna, eller i värsta fall leda partiet i en ordnad reträtt som ger hopp inför framtiden. Denna del av partiledarskapet kokar ner till antalet mandat som partiet förfogar över. Och därmed ett visst flöde av pengar att underhålla apparaten och avlöna funktionärer. Samt naturligtvis möjligheterna att påverka den politiska riktningen.
För det andra måste partiledaren vara en berättare. Det handlar dels om att formulera en sammanfattning av vad det egna partiet känner sig stå för.
Dels också förmedla detta budskap till omvärlden så att så många som möjligt känner igen den verklighet som berättelsen handlar om.
Berättaren måste nå ut till väljarna men också hålla de egna på gott humör.
Det tredje uppdraget är att hålla inre ordning i partiet. De olika fraktioner och grupperingar som bär upp ett parti vill ha garantier för att fördelningsprinciperna av det politiska bytet inte förändras dramatiskt.
Partiledaren måste således vara en domare som avgör tvister och konflikter i partiet, utan att några grupper känner sin långsiktiga ställning hotad.
Och om det är omöjligt att upprätthålla status quo, så måste partiledaren samla tillräckligt med kraft för att röja undan de grupper som hotar partiets framtid. Ungefär som Per Albin gjorde när han slängde ut kommunisterna ur rörelsen.
Fredsmäklaruppdraget är synnerligt viktigt i ett parti som Socialdemokraterna som egentligen är en koalition av ett oändligt antal intressegrupper och underorganisationer. Varje socialdemokratisk ledare hör ekot från partistriderna för 100 år sedan: Håll ihop rörelsen!
Mona Sahlins misslyckande kan analyseras i dessa tre punkter. Men vi kan också se att den nuvarande processen i partiet – försöket att hitta ett nytt nylle som kan leda partiet – inte är socialdemokratins största problem.
Mona Sahlin ärvde ett parti som förlorat sin Berättelse. Den har tagits över av Alliansen och då främst Moderaterna.
Fredrik Reinfeldt har lyckats erövra socialdemokratins arbetslinje, gjort sig till företrädare för 2000-talets tolkning av folkhemmet och förvisat Socialdemokraterna till den föga inspirerande rollen som representanter för Förlorarsverige, samtidigt som de själva med glädje organiserar väljarna i Vinnarsverige.
För att kunna åtgärda detta problem – och ge sig in i kampen om väljarna i medelklassen, bland tjänstemännen, i Stockholmsområdet, bland mittenväljarna – var hon tvungen att försöka omorientera partiets inriktning. Men att uppdatera en politisk berättelse tar tid. Och Socialdemokraterna hade att välja mellan att köra en valrörelse med en politik som var visionär och full av framtidslöften som sedan, i händelse av valseger, inte kunde genomföras. Eller framföra en ganska kärv och realistisk politisk profil som garanterat kunde fungera som regeringsunderlag.
Mona Sahlin valde det senare. Trovärdighet gick före visionär kraft. Säkerhet före äventyr. Därmed blev partiet också lite profillöst. Kanske hade de vunnit på att vara mer färgstarka, men å andra sidan då fått en svekdebatt.
Här kommer Mona Sahlins roll som general in. Hon gjorde ett strategiskt vägval genom att bilda allians med Miljöpartiet. Syftet var förstås att erövra den politiska mitten i svensk politik. Med sådana som Maria Wetterstrand som adjutanter kunde hon odla tanken om att så småningom också slå en bro till mittenpartierna inom Alliansen.
Detta hade kunnat vara framgångsrikt om det inte brutit partiledarens tredje uppgift: att vara en domare som garanterar alla inom partiet säkra positioner inför framtiden. Inför utsikterna att Mona Sahlin orienterade partiet mot mitten mobiliserades partiets traditionalistiska grupper, som, liksom stora delar av LO, hörde dödsklockorna ringa.
Mona Sahlin hade ju en gång tidigare stoppats på sin väg mot partiledarskapet. Skälet att hon föll på 90-talet var inte främst hennes missbruk av kontokort, utan att hon med sin förnyaragenda utgjorde ett hot mot partiets traditionalistiska krafter. De satte krokben för henne för att hon inte kunde göra det som en partiledare måste göra, vare sig att säkra den inre freden i ett parti, eller effektivt oskadliggöra de fraktioner som står i vägen för framtida framgångar.
Och även denna gång har förnyelsemotståndarna lyckats stoppa hennes förnyelseagenda, denna gång genom att slänga Vänsterpartiet i hennes knä. Därmed spikade också partiets traditionalistiska krafter upp ett stort plank mot den politiska mitten i svensk politik. Och satte upp en skylt på vilket det stod ”Akta er för kommunisterna. De bits.”
Från det ögonblicket började också Mona Sahlins partiledarskap att ifrågasättas, såväl internt som av den allmänna opinionen.
En ny socialdemokratisk partiledare måste börja med att återerövra en berättelse och skapa framtida möjligheter till strategiska koalitioner. Det räcker inte med att tillföra svensk politik ett nytt fräscht nylle, även om det är lätt att tro det för den som följer mediernas spekulationer om vilken Lucia eller Primadonna som partiet ska luftlandsätta.
En framtida partiledare måste förvisso ha en okulär förmåga. Den brukar sammanfattas i att vederbörande ska ”gå genom rutan”.
Men det okulära räcker inte. Det krävs också en politisk plattform. De vore därför befriande om partiet kunde sätta ner foten i politiska frågor.
Det handlar om att åter stå för tillväxt, industri och sysselsättning. Arbetslinjen, inte bidragslinjen.
Socialdemokratin måste visa hur kunskapssamhällets utmaningar kan mötas med kraftiga forskningssatsningar, ospärrad högskola, kompetenskonton för återkommande utbildning och arbetskraftsinvandring utan bärplockarelände. Partiet måste kunna stå för en trygg energipolitisk lösning, flexibel föräldraförsäkring, en mer fördelningspolitisk rut-reform, hållbara städer och höjd pensionsålder. Samt en trovärdig satsning på fler företag.
Och kanske en klingande politisk utopi som att tågen mellan Uppsala och Stockholm ska börja fungera igen…
Stig-Björn Ljunggren
statsvetare
medlem i socialdemokratiska Laboremus, Uppsala
16/11 2010