När Vladimir Putin meddelade att han ställer upp som Enade Rysslands kandidat i presidentvalet 2012 blev reaktionerna starka. Detta är lätt att förstå inte minst eftersom själva den mediala effekten var framregisserad av Putin som under lång tid vägrade att svara på en rak och legitim fråga om sin roll i det kommande valet. Nu har han svarat och ”allting är avgjort”. Man manipuleras till att tro det eftersom frågan om det ryska valet skulle diskuteras i termer av ”vad Putin bestämmer sig för att göra”. Så enkel är dock inte politiken, vare sig i en västerländsk demokrati eller i en suverän demokrati, så som Rysslands officielle ideolog Vladislav Surkov vill beskriva sitt land.
Presidentvalet kommer att äga rum i mars 2012 och innan dess äger ett annat viktigt val rum, nämligen valet till Duman (det ryska parlamentet) nu på söndag. Valet till Duman är av stor betydelse. Det leder med nödvändighet till att politiska frågor diskuteras av människor och det är uppenbart att de flesta ryssar upplever sin situation på ett helt annat sätt i dag än vad de gjorde för bara några år sedan.
Vladimir Putins popularitet byggdes i början av hans tid vid makten på strävan att återta statlig kontroll över ekonomin och att garantera människor vissa grundläggande ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Att man i Ryssland inte förfasade sig över den första rättegången mot Chodorkovskij förklaras av det faktum att han var en av portalfigurerna bakom plundringen av landets tillgångar under 1990-talet. En relativt liten grupp privatiserade landets resurser samtidigt som de höll i pennan när privatiseringslagarna skrevs. Just denna plundring associerades i Ryssland med Jeltsins demokrati, vilket gjorde att Putins nya politik fick många anhängare. Att garantera medborgarna en värdig levnadsstandard och att återskapa en positiv självbild av Ryssland var de två viktigaste projekt som gav legitimitet åt Vladimir Putins regering.
Situationen är annorlunda i dag. Ryssland är fortfarande ett land med stabil ekonomi och en positiv självkänsla. Tyvärr är denna ekonomi byggd på försäljningen av naturresurser och självkänslan tenderar allt för ofta att urarta i grov nationalism. Det moderniseringsprojekt som har lanserats av Dmitrij Medvedev och som avser att komma till rätta med problemen möts av skepsis då det inte berör de djupare maktstrukturerna.
När de kommande valen diskuteras i svensk media hävdar man att de inte kommer att leda till någon förändring. Putin och hans Enade Ryssland kommer att behålla makten. Det finns två allvarliga problem förenade med denna inställning.
Det första är att man fokuserar på de processer som kontrolleras av den politiska makten i Ryssland i stället för att noggrant följa den ekonomiska och sociala utveckling som utgör förutsättningarna för all slags politik.
Det andra problemet är att man inte diskuterar det faktum att den ryska politiska utvecklingen och framför allt bristen på demokrati är en variant av den globala trenden snarare än något väsentligt ryskt.
Flera forskare som följer Ryssland pekar ut teknokratism inom politiken som ett allvarligt hinder mot en positiv utveckling. Teknokratism kännetecknar rysk politik på alla dess nivåer. Kort handlar det om att landets ledning inte betraktar sig som representanter för politiska visioner som de behöver folkets mandat för. Istället ser de sig som specialister på att driva företaget Ryssland. Enade Ryssland är ett talande exempel på denna trend. Partiet är byggt kring Putin som maktens centrum i stället för att samla människor kring ett politiskt program.
Rysslands ledning betraktar inte sina medborgare som politiska aktörer utan ser dem som konsumenter av den politik som bedrivs av experter och som förväntas uppfylla medborgarnas kortsiktiga ekonomiska och sociala förväntningar. Den typ av konsumistisk legitimitet som då skapas står och faller med att företaget Ryssland går bra. Vid en allvarligare kris raseras legitimiteten. Oron för detta är sannolikt den främsta anledningen till att man konsekvent motarbetar demokratisk opposition.
Vidare är den växande nationalismen en stor utmaning för Ryssland. Novaja Gazeta publicerade nyligen resultat av sin genomgång av partiernas syn på nationalism samt en undersökning av medborgarnas åsikter om främlingar. Resultatet visar att alla (!) partier som ställer upp i valet har anammat nationalistisk retorik.
Samtidigt som 44 procent av respondenterna anser att migranterna själva är orsaken till den växande nationalismen. Siffran var 25 procent år 2002. Migrationen är ett verkligt problem i framför allt Rysslands storstäder. Migranternas rättslöshet utnyttjas ekonomiskt samtidigt som nationalistiska profeter tävlar i att uppfinna nya former av xenofobi.
Nationalistisk diskurs kommer aldrig att leverera ett konstruktivt program för migrationsfrågan utan den används av makten för att marginalisera sådana samhällsfrågor som medborgarskap, rättigheter och reglering av marknaden. Samtidigt oroar sig många människor för ett scenario där de grova formerna av nationalism på allvar skulle påverka landets politik.
Hur kommer det att gå för Ryssland? Hur ska vi förhålla oss till situationen? I dagens Ryssland finns det demokratiska krafter som kan påverka utvecklingen och återerövra den politiska dimensionen inom politiken. Inte minst internet vittnar om att många ryssar kämpar för möjligheten att göra verkliga politiska val.
De problem Ryssland står inför är reella men inte specifikt ryska.Snarare är Rysslands problem en variant, om än extrem, på de globala utmaningarna. Dessa handlar om att marknaden frigör sig från demokratisk kontroll, att medborgarna inte engagerar sig i politiska frågor för att istället acceptera rollen av statens halvnöjda kunder och att man ständigt pekar ut andra och svagare människor som ansvariga för våra ekonomiska och sociala bekymmer.
Elena Namli
professor Centrum för Rysslandsstudier, Uppsala universitet
UNT 2/12 2011