Sjukhusstyrelsens ordförande Vivianne Macdisi (S) har vid flera tillfällen uttalat sig om det faktum att patienter tvingas flyga till Finland för att få neonatalintensivvård. Både i januari och juli skrev hon i debattartiklar att vårdplatsbristen ska lösas med bättre arbetsmiljö och attraktivare arbetsvillkor för att behålla medarbetarna. I stället har arbetsvillkoren försämrats under året, ännu fler medarbetare har sagt upp sig och ytterligare vårdplatser har stängts. Nu har man lyckats demontera en neonatal intensivvårdsavdelning i världsklass.
Vi sjuksköterskor vid intensivvårdsavdelningen för nyfödda har skrivit till Vivianne Macdisi och sjukhusledningen otaliga gånger. Men de verkar fortfarande oförmögna att se sambandet mellan arbetstidsmodellerna som införts och dräneringen av sjuksköterskor från intensivvårdsavdelningar på Akademiska sjukhuset. Vivianne Macdisi vill nu inte ta ansvar för den uppkomna situationen utan lägger allt ansvar på sjukhusledningen. Hon hävdar att hon har fullt förtroende för vår ”eminenta sjukhusdirektör”, Per Elowsson, som lärt henne vikten av att ”hålla i och hålla ut”. Hela den här situationen har nu blivit en prestigesak.
Hur ska Macdisi genomföra de förbättrade villkoren hon skriver om utan att ställa krav på sjukhusdirektör Per Elowsson? En av grundpelarna för att bedriva högkvalitativ vård vid ett universitetssjukhus är att ha intensivvårdsplatser öppna, men så få intensivvårdsplatser som Region Uppsala tillhandahåller i dag har inte sjukhuset haft i modern tid.
Sjukhusdirektören menar att han har lyckats skapa ordning och reda i ekonomin utan att varken spara på medarbetare eller vårdplatser. Vid intensivvårdsavdelningen för nyfödda har antalet vårdplatser halverats och medarbetare sjunkit drastiskt det senaste året. Det rådande läget är långt ifrån sinnebilden av ordning och reda.
Medan sjukhusdirektör Per Elowsson och Vivianne Macdisi “håller i och håller ut” ser det dystert ut för personalen och intensivvårdsavdelningarna på Akademiska sjukhuset.
Trots att personalen säger upp sig, hävdar Vivianne Macdisi att alla parter är nöjda med det nya arbetstidsavtalet. Vår bild är att Vårdförbundet hade att välja mellan ett dåligt avtal eller ingenting alls. Avtalet innebar förbättringar för vissa sjuksköterskegrupper men för oss specialistsjuksköterskor inom akut- och intensivvården blev det kraftiga försämringar. Spiralen fortsätter nedåt och personalflykten fortsätter. Nu kommer även undersköterskorna att drabbas av de försämrade villkoren med risk för att ännu mer kompetens försvinner.
När Vivianne Macdisi nu vill utreda sommarens neonatalvård i Region Uppsala hoppas jag att man samtidigt utvärderar alla de vårdtillfällen då patienter med familjer utlokaliserats både inom landet och utomlands. Hur många helikoptertransporter har neonatalteamet gjorts enbart för att lösa platsbristen och inte för medicinska behov? Hur många patienter har vi tvingats neka vård och prioritera bort trots att vårdbehov fanns? Med största sannolikhet överskrider dessa kostnaden med råge den tidigare arbetstidsmodellen som fungerade utmärkt för alla avdelningar som bedriver akut- och intensivvård!
Förhoppningsvis kan en rättvis utredning av verksamheten bidra till att skapa en gemensam verklighetsbild. För att på lång sikt kunna lösa bristen på medarbetare krävs ett ärligt och trovärdigt ledarskap från sjukhusledning och politiker. Ett första steg är att lyssna på personalen och sluta skönmåla de problem som fortfarande kvarstår. Det som behövs är drägliga scheman, skäliga löner och en bra arbetsmiljö så vi kan behålla de få kvalificerade intensivvårdssjuksköterskor och kompetenta undersköterskor som orkat stanna kvar. Utan det som stabil grund spelar det ingen roll vilka satsningar som görs för att nyrekrytera och locka hit fler medarbetare. Det är slutligen de svårt sjuka barnen och deras familjer som kommer i kläm.