Mordet på Fadime Sahindal för drygt åtta år sedan väckte en debatt om hedersrelaterat våld som ännu inte avslutats. Kärnfrågan är och har hela tiden varit denna: "Vem mördade Fadime?" På ett plan är svaret redan givet: Fadimes far. Men på följdfrågan "vem representerade han?" är svaret långtifrån uppenbart.
Redan veckorna efter mordet på Fadime levererades tre alternativa och delvis motstridiga svar på denna fråga. Det första hävdade att mördaren inte representerade någon annan än sig själv. Han var en avvikare, en störd individ. Det andra svaret - och det som under tidigare debatter om hedersvåld (i synnerhet efter morden på Sara och Pela) var absolut dominerande - var att mördaren representerade en "könsmaktsordning" som var universell till sin logik om än specifik i sina kulturella och historiska uttryck.
Det tredje svaret, som också var det mest kontroversiella, var att mördaren varken gick att förstå som en individuell avvikare eller som en representant för ett universellt patriarkat, utan som representant för en specifik kultur, med en egen logik och en uppsättning av kollektivt delade normer och praktiker som varken är individuella eller universella.
När nu debatten om att en plats eventuellt ska uppkallas till Fadimes minne tagit fart, aktiveras samma argument igen. Reshid Batte, medlem i Svensk-Kurdiska Föreningen tar i UNT (5/3) avstånd från förslaget med motiveringen att "hon har inte gjort något för det kurdiska folket". Två dagar senare (5/3) skriver han att "det är faktiskt ingen skillnad mellan hedersvåld och 'vanligt' kvinnovåld" och att "detta är ett fenomen som finns överallt hos alla folkgrupper".
Jag vet inte hur många etnografiska studier Batté eller andra som ständigt åberopar detta argument har läst, men min gissning är att det inte är särskilt många.
För påståendet är felaktigt. Våld som motiveras av en föreställning om att kollektivets heder är knuten till kvinnors sexuella "renhet" är kulturspecifik, inte universell. Det sanktioneras och praktiseras inom vissa kulturer men långt ifrån alla.
Hederskulturen bygger på en uppsättning normer och värderingar som legitimerar och ibland påbjuder våld mot personer - framför allt kvinnor men ibland även män - som anses vanhedra den släkt eller grupp de tillhör.
Den motsätter sig därför statens monopol gällande rättskipning och våldsutövning och går stick i stäv med föreställningen om universella mänskliga fri- och rättigheter som tillkommer alla, oberoende av kön, sexuell läggning, trosföreställningar eller etnisk bakgrund.
Att hederskulturen är en realitet i Sverige är ett ovedersägligt faktum. Vid ett besök vid Svensk-Kurdiska föreningen i Uppsala möttes SR-reportern Katarina Gunnarsson nyligen av den retoriska invändningen "Ska vi göra en flicka som har varit fri med sex och allt som en symbol för våra barn?" när ett minnesmärke kommer på tal.
Jag vill påstå att en tolkning av hedersvåld som ett kulturspecifikt fenomen ger oss en avsevärt mycket bättre förståelse av det än tolkningar som vill förklara det i individuella eller universalistiska termer. Å andra sidan kan denna tolkning få en del problematiska och potentiellt obehagliga konsekvenser som de andra tolkningarna inte får. För om hedersvåld är kulturspecifikt kan då inte detta - vilket en del kurdiska förespråkare befarar och en del främlingsfientliga krafter hoppas - tas som intäkt för "hårdare tag" i flykting- och integrationspolitiken? Fördjupar inte en sådan tolkning redan existerande klyftor i ett segregerat samhälle?
Sådana konsekvenser är visserligen möjliga men dessbättre inte nödvändiga.
För kultur har inget nödvändigt samband med etnicitet. En hel begreppsapparat som vidhäftar "kultur" etniska prefix - "svensk", "kurdisk", och så vidare - är destinerad för soptippen.
I synnerhet i en globaliserad värld är denna form av etnifiering av de normsystem vi benämner "kulturer" helt orimlig.
Tyskan Sophie Scholl avrättades av de nazistiska bödlarna i februari 1943 för sin kamp mot nazismen. Minnesmärken, filmer, frimärken och platser har uppkallats efter henne. Inte för att hon var tysk, kristen eller kvinna. Utan för att hon representerade en okuvlig tro på godhet och frihet i en tid av ondska och tvång. Dessa minnesmärken är inte riktade mot tyskarna utan mot nazismen och den kultur den framfödde.
Fadime Sahindal föll offer för hederskulturen. Denna kultur är etniskt, nationellt och religiöst obunden. De enda som behöver känna sig utpekade av ett minnesmärke tillägnat Fadime är de som ansluter sig till de föreställningar och normer som motiverade hennes död.
Mikael Kurkiala
docent i kulturantropologi, författare och föreläsare
UNT 20/4