Vilken politisk kraft i Sverige kommer att ta människans komplexitet och djup på fullt allvar? Som ser att vi alla var och en har både styrkor och svagheter, möjligheter och utmaningar? Som ser att alla vill ha individuell frihet, men också ofta är beroende av sammanhang?
Jag tror för egen del efter en del funderande att svaret är Centerpartiet, där civila gemenskaper, individen och underifrånlösningar står i centrum. I socialdemokratin ser jag lokalt och nationellt ett parti som är inåtvänt, som drömmer mycket om tiden som varit och som inte är i takt med sin tid.
Det finns många exempel på detta, inte minst i kriskommisionens rapport, som andas en återgång till industrisamhället, en kollektivistisk syn som inte ser individen, samt endast ser höjda skatter som medel för att förändra samhället. I Uppsala gick Socialdemokraterna till val på höjd skatt, nej till en arena som skulle ge fler jobb och ökat idrottsutbud samt nej till ny flygplats som skulle ge nya jobb och möjligheter för näringslivet. Detta visar att socialdemokratin i Uppsala, precis som kriskommisionen, inte är i kontakt med människors vardag, eller för den delen framtidens utmaningar för Uppsala och Sverige.
Det räcker inte med en politik i Uppsala eller nationellt med fokus på återställare av olika sorter. Att förstå individers ”livspussel” har fått stå tillbaka. Kriskommisionens rapport för en retorik som vinner på arbetarkommunens möten, inte på Uppsalas arbetsplatser.
De senaste åren har Alliansen nationellt stått för den ojämförligt djärvaste förnyelsen och kvalitetshöjningen i svensk politik. Det är inte djupa ideologiska kollisioner utan konkreta lösningar som behövs för konkurrenskraft i globaliseringen, klimatfrågan och sysselsättningen. Det handlar om människosyn, när det gäller sjukskrivningar, långtidsarbetslöshet, funktionshinder, psykisk ohälsa, förtidspensioner och andra utslagningsmekanismer, där den enskilde människan på nytt hamnat i centrum. Det handlar om alla människors lika möjligheter till ett rikt liv, men även om Sveriges konkurrenskraft i en hårt globaliserad värld.
Nationellt har socialdemokratin lagt hela sin vikt på stupstocksretoriken som en av de viktigaste framtidsfrågorna.
Vad många inom socialdemokratin tycks ha glömt är att det fanns en diskussion om sjukförsäkringens brister även inom socialdemokratin 2006. LO var exempelvis för en tidsgräns i sin rapport Sjukas rätt till stöd – en idéskrift om morgondagens sjukförsäkring (2007). LO:s slutsats var att en tidsgräns är rätt väg att gå för att ”markera det temporära i sjukskrivningen” och ”betona att återgång till arbete är målet”.
Enligt rapporten bör gränsen ligga på 14–15 månader. Vidare har Anna Hedborg (S) i sin socialförsäkringsutredning också framhållit nödvändigheten av en tidsgräns. Det var ju också den socialdemokratiska regeringen under Göran Perssons ledning, och socialdemokratiska ministrar som Anna Hedborg och Hans Karlsson, som inledde kampen mot berget av långtidssjukskrivningar.
Inte minst inleddes här även jakten på dem som missbrukade systemet, som då kritiserades tungt av Fredrik Reinfeldt.
Jag tror socialdemokratin behöver se över sin hållning på detta område och kring frågan om valfrihet, det vill säga exempelvis sluta demonisera friskolor. Lägga fram en närings- och arbetsmarknadspolitik värd namnet. Gå bort från att byta namn på myndigheter till att föreslå reformer som gynnar företagsamhet och skapa nya jobb i ett tjänstesamhälle. Se över skattesystemet och föreslå en skattereform som gynnar arbete och utbildning, vilket på ett säkert sätt skulle finansiera våra ambitioner för vård, omsorg och skola. Helt enkelt lägga mer fokus på hur den gemensamma kakan skall växa, i stället för att fördela resterna. Utvecklingen är tyvärr den motsatta, har varit så sedan valförlusten 2006 och har förstärkts med kriskommionens rapport, som är skriven av dem som skall ange tonen för framtiden.
Jag väljer att lämna Socialdemokraterna, dels för att jag inte känner igen mig i den politik som läggs fram, men även för att politiken inte ger svar på de utmaningar vi har som land. I Centerpartiet ser jag däremot ett parti i rörelse som tar sig an framtiden genom att se verkligheten som den är.
Ett starkt fokus på individen och framtidens utmaningar och en syn på socialförsäkringssystemen, inklusive arbetslöshetsförsäkringen, som ger trygghet i olika omställningssituationer. Socialförsäkringarna skall vara studsmattor tillbaka till arbetslivet och inga hängmattor.
Hans Dahlgren
f d ordförande i Gamla Uppsala S-förening
f d chef för det politiska stödet i riksdagen för Socialdemokraterna 2005–2009 åt Göran Persson och Mona Sahlin
UNT 25/2 2011