Klimatfrågan avhandlas på toppmöten och tidskrifter, i debattprogram och i samtal till vardags. Hotet om global uppvärmning anses vara intimt förknippad med energipolitik. Men leder det svenska klimatarbetet verkligen till en minskad utvinning av fossilenergi?
Kina kämpar febrilt för att öka all form av elproduktion, men utbudet ökar långsammare än behovet och efterfrågan. Landet utvecklar sin kärnkraftsindustri med kraft om än alla reaktorbyggen av äldre modell har stoppats. Även Indien satsar hårt på sin kärnkraftsindustri och meddelade i våras att de bygger tredje generationens kärnkraftverk för samma kostnad som uppförandet av ett modernt kolkraftverk.
Då tänker ju vän av ordning att kärnkraft är lösningen, men det finns ingen chans att bygga reaktorer i en sådan takt att man håller jämna steget med Kinas ökade energibehov. Det skulle krävas ytterligare 50 reaktorer utöver de som nu byggs i landet för att undvika en elransonering. Men redan efter några år skulle obalansen återuppstå. Kärnkraftsindustrin hinner helt enkelt inte bygga i kapp.
Andra länder tar sig också ur fattigdom, vinner våra behov och vår konsumtionskraft av elektricitet. Globalt ökar användandet av kolkraft årligen med en energimängd motsvarande 150 kärnkraftsreaktorer.
Det är i grunden glädjande att världen blir rikare, men vi får inte glömma bort att välfärd av det här slaget för bara 20 år sedan enbart var förbehållet de välutvecklade OECD-länderna.
Även med en maximal energieffektivisering så krävs minst fyra gånger så stor elproduktion som i dag för att 9 miljarder människor 2050 ska erhålla basal välfärd.
Hur bidrar de svensk energipolitik på bästa sätt till detta?
Sverige planerar för en fossilfri fordonsflotta 2030. Med termokemi från högtemperatursreaktorer behövs inga subventioner eller ombyggnad av infrastruktur, dessutom kan alla dagens motorer användas. Sverige har inget behov av ökad elproduktion de närmaste åren så landet kan förbereda regelverk och starta forskning på storskalig tillverkning av syntetiska drivmedel. Att så många länder har ett så desperat behov av elektricitet och drivmedel, gör att Sverige kan hoppa över den tredje generationens reaktorer som Finland med sitt elunderskott satsar på.
Fjärde generationens reaktorer, som byggs kompletta i fabrik, drivs av det som är dagens kärnavfall. Eftersom de genom fysikens lagar inte kan provoceras till härdsmälta och kanske lämpligast placeras djupt ner i stabilt urberg, tror jag att en överväldigande majoritet av Sveriges befolkning skulle ställa sig positiva till sådana kärnkraftverk. I ett nafs försvinner lejonparten av argumenten mot kärnkraft.
Klimatforskningen kostar flera miljarder om året, det borde omfördelas till utveckling av storskalig tillverkning av syntetiska drivmedel, råvaror till plastindustrin och konstgödsel. Då bidrar forskningen till att konkurrera ut i första hand den dyraste oljan, från djuphaven och kommande från Arktis.
För att industrin ska våga och vilja ställa sig bakom denna energipolitik krävs regelverk som både är långsiktigt hållbara och som gör det ekonomiskt gynnsamt att satsa på forskning och utveckling. Till exempel bör fjärde generationens kärnkraftverk inte beläggas med straffskatt, inte heller med elcertifikat. Det senare är över huvud taget en mycket märklig metod för att tvinga fram ekonomiska incitament.
Vidare krävs det att de syntetiska drivmedlen (som blir miljövänliga, det är därför vi köper syntetiska drivmedel till gräsklippare, motorsågar och gamla utombordsmotorer) bara belastas med moms.
Generalerna i klimatkriget behöver ändra strategi: de första 20 åren har resulterat i dubbelt så stor kolförbränning. Med ovan nämnda förslag skulle den mest miljöbelastande oljeutvinningen konkurreras ut och dagens kolkraftverk ersättas med reaktorer som skulle kunna drivas enbart av uranet i dagens kolaska.
Är det inte på tiden att ersätta alla katastrofhot med framtidshopp?
Gunnar Littmarck
energidebattör
UNT 25/7 2012