Cykling har många och stora fördelar som transportmedel. Det är inte bara mer miljövänligt än både bil och kollektivtrafik, utan ger också ett positivt bidrag till folkhälsan och kan därmed bidra till att minska belastningen på sjukvårdens resurser. En politik som gynnar cykling är därför en naturlig inriktning, vare sig det handlar om stadsplanering eller beslut om kollektivtrafikpriser.
Under lång tid har det svenska vägnätet byggts upp med en alltför ensidig inriktning på bilen och att det ska vara möjligt att ta sig fram med bil. Andra sätt att transportera sig har kommit i andra hand. Under det senaste decenniet har detta dock börjat ändras. Alliansregeringen tillsatte en cykelutredning, där Kent Johansson (C) tog fram en hel del förslag för att stärka cyklingen i samhället. Under de föregående mandatperioderna skedde det också mycket för att stärka cyklingen i tätorterna. Inte minst i Uppsala stad skedde en stor satsning på bättre förutsättningar för cykling, som också verkar har gett resultat. Biltrafikens andel har minskat och fler väljer att cykla.
Samtidigt finns det fortfarande väldigt mycket mer att göra. När Regionförbundet i Uppsala län nu drar igång arbetet med en regional cykelsstrategi sker det i ett helt annat debattklimat för cykeln än när den förra togs fram och beslutades 2010. Det är också i en helt annan teknisk verklighet. Utvecklingen av elcyklar, där cyklisten kan få en del hjälp i trampandet av en elmotor, öppnar upp för vardagscyklande i en helt annan omfattning och över helt andra avstånd än vad som tidigare var möjligt.
I dag är det också ett helt annat fokus på kombination av cykel och kollektivtrafik. Inte minst i stora delar av länets landsbygd kan kombinationen av bra möjligheter att cykla till busshållplatserna och ställa upp cyklar där skapa ett betydligt större upptagningsområde för de relativt täta busslinjer som finns längs de större länsvägarna.
Tyvärr lider vi i dag av att de planer som förverkligas i dag, togs fram i en annan tid. Vi ser till exempel en omfattande ombyggnad av vägnätet, där vi får så kallade 2+1-vägar. Det är en i grunden mycket positiv utveckling och något vi behöver se mer av. Trafiken blir säkrare och hastigheterna kan höjas. Att få upp hastigheterna på vägarna är viktigt framför allt för de orter är det inte finns snabb tågtrafik som alternativ.
Men 2+1-vägarna riskerar att bli ett allvarligt hinder utvecklingen av cykling. Utgångspunkten är nämligen att det är möjligt att cykla på dem, eftersom det finns en 75 centimeter smal remsa. Sanningen är att ingen med någon självbevarelsedrift i behåll cyklar där. Inte med trafiken och när den skyltade hastigheten är 100 km/h. Med ett slags bakvänd logik fungerar det ju också. Eftersom inga cyklister törs cykla längs 2+1-vägarna, blir det ju inte heller några olyckor. Problemet är ju bara att det ofta betyder att cyklisterna inte alls kommer fram, i varje fall inte hela vägen. Därmed byggs också barriär för en utveckling av cykelpendling på längre sträckor.
Efter motioner från bland andra Centerpartiets riksdagsledamot Solveig Zander har regeringen fått i uppdrag från riksdagen att ta fram en nationell cykelstrategi. Ett av uppdragen från riksdagsmajoriteten var att strategin ska ge förslag på hur vi kan få en sammanhängande och säker infrastruktur för cyklister. Det är uppenbart att den behövs och det snabbt, men tyvärr har den dröjt.
Förhoppningsvis kan man då slå fast att det är självklart att möjligheterna att cykla ska bli bättre, eller åtminstone inte sämre, när vägar byggs om. Och att detta ska gälla för alla, även de som bor på landsbygden längs vägen. För precis som när det gäller all annan politik ser vi från Centerpartiet att behoven av fungerande möjligheter cykla säkert finns i hela länet, både på landsbygden och i städerna.