UNT har i ett antal artiklar belyst problemområden i psykiatrin. Jag vill här utveckla mina synpunkter och fokusera på det som är psykiatrins verkliga utmaningar.
Psykiatrin i Uppsala har de senaste två åren utvecklats enormt inom ett antal områden. Aldrig någonsin har vi haft så många egna fasta läkare och sjuksköterskor och ”producerat” så många besök.
De senaste åren har besöken ökat med 10 procent per år. Heldygnsvården är betydligt förbättrad vad gäller såväl vårdmiljö som vårdinnehåll. Bemanningen har förstärkts avsevärt, och vi har nu mycket färre överbeläggningar jämfört med tidigare. Vi arbetar även aktivt och framgångsrikt med att minska antalet tvångsåtgärder. Patienter i heldygnsvården får nu tillgång till kroppssjukvård och psykologisk behandling på ett helt annat sätt än tidigare.
Trots allt detta finns fortfarande problem som vi delar med de flesta psykiatriska verksamheter i Sverige. Nationellt sett har resurserna till psykiatrin minskat något sedan 2008 till skillnad från övrig hälso- och sjukvård som i stället fått ökade resurser.
Två begrepp är viktiga att problematisera. Det första är ”nollvision för självmord”. Varje självmord är en tragedi, kanske den största av alla som kan drabba de närstående. Att så långt som möjligt arbeta förebyggande och systematiskt analysera tänkbara bakomliggande orsaker och eventuella brister i sjukvårdssystemet är ett av våra allra viktigaste uppdrag. Samtidigt är det viktigt att undvika att skuldbelägga vårdpersonal och andra inblandade, då det är välkänt att det inte för patientsäkerheten framåt. Att bedöma risk för självmord är ett svårt och komplext uppdrag, där man också behöver väga in att ingrepp mot personens autonomi och integritet i form av tvångsvård och övervakning ibland kan ha motsatt effekt.
Många gånger finns också andra bakomliggande orsaker än psykiatrisk sjukdom med i bilden som bidragande faktorer. Därför är det självmordsförebyggande arbetet i vid mening en samhällsangelägenhet.
Det andra begreppet är ”psykisk ohälsa”. Det finns allvarliga psykiatriska sjukdomstillstånd, välkända och beskrivna på påfallande likartat sätt sedan tusentals år. De mest betydande exemplen är allvarliga psykossjukdomar och svåra affektiva tillstånd såsom djupa depressioner och bipolär sjukdom, men också svåra ångestsjukdomar och beroendesjukdomar. Det här är själva kärnan i psykiatrins uppdrag. Men det är inte detta uppdrag som skapar den största utmaningen.
När det talas om att den psykiska ohälsan ökar, så gäller det inte i första hand de svåra psykiatriska sjukdomarna. Filosofiprofessorn Fredrik Svenaeus har uttryckt följande: ”I dagens samhälle förefaller det som att det enda sättet att legitimera sitt psykiska lidande är genom att man tilldelas en psykiatrisk diagnos”.
Att psykiatrisera den smärta som hör samman med belastande livsomständigheter är många gånger en riskabel och passiviserande lösning. Vi ser idag en klar tendens till överdiagnostik av vissa psykiatriska tillstånd.
Samtidigt underdiagnostiseras fortfarande andra. Här finns anledning till självkritik och eftertanke från sjukvårdens sida.
Förväntningarna på psykiatrins uppdrag från politiker, media, skola, kommun, intresseföreningar och allmänhet är betydande. Det är också svårt att avvisa hjälpsökande personer när mer adekvata alternativ saknas.
Psykiatrin har kort sagt kommit att överexploateras och användas som en lösning på problem som egentligen hanteras bättre någon annanstans. Detta urholkar resurserna för de svårast sjuka.
För att komma tillrätta med ökningen av psykisk ohälsa och de ökade sjukförsäkringskostnaderna för denna grupp krävs ökade insatser också utanför den specialiserade psykiatrins uppdrag. Primärvård, skola, arbetsgivare, företagshälsovård, försäkringskassa och arbetsförmedling är några exempel. En gemensam, bred satsning mot det ökande missbruket är också angelägen.
Från psykiatrins sida arbetar vi nu målmedvetet på att förändra vårt arbetssätt och ge bättre förutsättningar för patientdelaktighet och medinflytande över vårdprocessen.
Patienten ska erbjudas realistiska förutsättningar att bli en aktiv medskapare i stället för en passiv mottagare av hjälp.
Åsa Hagberg
divisionschef Psykiatridivisionen
Akademiska sjukhuset