Akademiska sjukhusets underskott fortsätter att öka trots åratal av sparåtgärder. Åter ska direktörer, chefer och politiker lansera branta teorier och finna skarpa handlingsplaner för att rädda sjukhuset. Det kan ge tillfällig makt och ingjuta falsk trygghet, men ger sällan effekt.
De senaste åren har reformer genomförts i vårt samhälle för att öka valfrihet och tillgänglighet av hälso- och sjukvård. Och det är ju bra att försöka minska väntetider och erbjuda fler kliniker och vårdcentraler. Men resultaten uteblir på grund av ett alldeles för svagt ledarskap som inte vågar lyssna ner i organisationen.
Gång efter gång slås fungerande avdelningar sönder av nya, inte alltid genomtänkta, omorganisationer och sparbeting. De senaste exemplen är kraftig sänkning av kompetensen på akutmottagningen och stor neddragning av antalet sängplatser på Akademiska sjukhuset – ett sjukhus som fått kritik för att sängplatserna är för få!
Nu spelar åter politiker och direktörer högt med patienternas liv och hälsa. Speciellt gamla och svaga, som kanske inte ens orkar gå och rösta, får stryka på foten för friska unga män och kvinnor som kräver vård på fyra timmar och operation inom tre månader. Hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf (lika sjukvård till hela befolkningen och de med störst behov ska prioriteras) ignoreras fullständigt.
För att inte tala om undervisning och forskning. Det står Akademiska med lysande bokstäver på sjukhusets vägg. Men den skylten kan släckas snart.
Det finns en administrativ och politisk organisation för att leda och utveckla sjukhuset och hälso- och sjukvården i Uppsala men den lyssnar inte längre. Och om man inte lyssnar till dem som arbetar i sjukvården går det sällan att skapa något klokt.
Frågan är vem som kan leda denna organisation in i framtiden. Och vem som vill. Vi som lever i Uppsala förtjänar bättre än gamla lösningar på framtidens problem är det är mycket tydligt för oss som arbetar med sjukvård.
Martin Wohlin
läkare och universitetslektor
UNT 31/5 2012