Sverige - öppet eller slutet?

Det finns en misstänksamhet mot det nya och ovana i många andra små nationer. Maria Masoomis bild av det svenska samhället speglar en dyster sida av detta, skriver Sven-Johan Spånberg.

6 september 2012 16:28

I sin artikel Smygrasism bakom kulisserna (UNT 1/9) tecknar Maria Masoomi en dyster bild av svenskt samhälle och de attityder som förtäckt styr makthavares handlande. Hon säger själv att hon inte är bitter men nog lämnar artikeln en besk eftersmak.

Masoomi skriver främst ur ett invandrarperspektiv och därför finns det skäl att komplettera den bild hon tecknar.

Den misstänksamhet som präglar attityderna mot invandrare, speciellt företagsamma och entusiastiska sådana, återfinns nämligen i den svenska inställningen till mycket annat som är nytt och ovant. Den går också tillbaka på en lång tradition som, i rättvisans namn, kanske inte bara kännetecknar Sverige utan många andra små nationer.

När min farfar kom tillbaka från USA på 1890-talet och ville omsätta nya impulser därifrån i familjeföretaget möttes han av attityden att det där var nog bra men här gör vi som vi alltid har gjort. Eftersom han var en handlingskraftig person skaffade han sig ett eget företag där han kunde göra som han ville.

Sjuttio år senare kom jag tillbaka från USA med en Ph D från Princetonuniversitetet. Med den räknade jag med att få anställning som extra universitetslektor. Från universitetsförvaltningen fick jag dock beskedet att detta var möjligt bara om jag först avlade en svensk fil lic-examen. Att denna var betydligt mindre krävande spelade ingen roll. På institutionen, där man hade en annan insikt, ordnades dock saken snabbt. Jag fick en svensk examen mot att jag skrev det obligatoriska översättningsprovet och lämnade in en litteraturlista.

Jag insåg då att jag inte skulle överleva i den svenska universitetsvärlden utan en svensk doktorsexamen. Jag ansökte därför om doktorandstipendium. Min ansökan avslogs med motiveringen att jag redan hade en doktorsexamen. Då dög den. Catch 22, alltså.

Om detta skulle man kunna säga mycket mer, men det förtjänar kanske att påpekas att i försöken att inkompetensförklara professor H W Donner när han sökte professuren i engelsk litteratur var avsaknaden av svensk fil lic-examen den springande punkten. En uppsaliensisk tradition?

Dessbättre skulle ovanstående inte kunna inträffa nu. Det finns en helt annan öppenhet för annorlunda meritering och dess värde i universitetet i dag. Man borde därför kanske avfärda mina upplevelser med en axelryckning, ett universitets självbelåtna värnande från anno dazumal om sin egen förträfflighet.

Dessvärre fortlever samtidigt många liknande attityder inom universitet och samhälle. Den förra skribenten på Aftonbladet, Katrine Kielos, barn till polska invandrare, har vittnat om den befrielse det var att komma till ett stort amerikanskt universitet och den stimulerande öppenhet hon mötte där. När hon återvände till Uppsala välkomnades hon med likgiltighet för de kunskaper och idéer hon förvärvat. Hon lämnade då Uppsala för gott, och hon har nu också lämnat Aftonbladet för att arbeta från London.

Tyvärr är det många som saknar Kielos valmöjligheter, både individer och invandrargrupper. De måste kämpa på i den svenska vardagen. Vad som följer är anekdotiska berättelser men sammantaget torde de ändå ge en uppfattning om problemets natur och vidd. För några år sedan hade jag en kvinnlig rörmokare som bytte ut mina kranar. På min fråga hur det var att vara kvinna i den branschen svarade hon: ”Ensamt, mycket ensamt.” Man får hoppas att hon har fått en kvinnlig kollega eller att de manliga kollegernas motstånd har brutits ned.

För en ung tjej som utbildats sig till målare gick det sämre, och hon arbetar numera i en färgaffär. De sexuella påhoppen och kränkningarna från de manliga arbetskamraterna blev för påfrestande. Men dessa problem gäller inte enbart kvinnor i mansdominerade yrken.

En anställd på Arbetsförmedlingen berättade att en byggarbetsplats formligen ropade efter rörmokare. Hon föreslog då en utbildad bosnier men fick nej tack för ”Vad skulle grabbarna säga?” Man måste tydligen vara ”etnisk svensk man” för att lägga rör.

Dessa exempel rör alla enskilda individer men hela invandrargrupper drabbas också av samma låsta, intoleranta inställning.

Hur kommer det sig att somalier i Sverige snabbt reduceras till passiva bidragstagare i invandrarghetton (åtminstone enligt medierna) medan de i Storbritannien och USA ofta är självförsörjande och ekonomiskt framgångsrika? Förklaringen att de är lågutbildade och har språksvårigheter duger här men tydligen inte där? Varför?

Sverige vill se sig självt som ett öppet, generöst, solidariskt samhälle. Varför upplevs det så ofta, som i Masoomis artikel, som slutet, misstänksamt och ogint? Plats för självrannsakan?

Sven-Johan Spånberg

professor emeritus i engelska

Umeå universitet

UNT 9/9 2012

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!