SLUTREPLIK
Vargdebatten är inte bara manisk, som både jag och Torsten Nilsson (UNT Debatt 15/1) anser, utan framför allt präglas den av faktaresistens. Det som kännetecknar såväl debatten som politiken kring de stora rovdjuren allra tydligast är att de som borde veta bäst – alltså de som sköter viltförvaltningen som Svenska Jägareförbundets Torsten Nilsson – väljer inte ta till sig fakta.
Nilsson ironiserar att mitt påstående om att en mindre vargstam skulle generera ökade samhällskostnader liknar en ”vandring på nattgammal is”. Fast påståendet är inte mitt utan ett direkt referat ur Naturvårdsverkets Analys av vargens referensvärde i fråga om populationsstorlek för gynnsam bevarandestatus från juni 2024. Där står det att ”en utökad övervakning och mer individbaserad vargförvaltning [följden av en minskad vargstam] kommer att medföra ökade kostnader”. Läser inte Jägareförbundet den ansvariga myndighetens rapporter?
Att kalla löshundsjakten – en orsak till stort lidande både för vilda och tama djur – för kulturarv, är intressant. Institutionen för språk och fornminnen nekade nämligen ansökan för denna jaktform som kulturarv till Unesco nyligen. Motiveringen löd: ”Den [ansökan] behöver även förhålla sig till den jaktkritiska diskussionen i samhället. Exempelvis den debatt som förs om jakt och dödande av djur och om varg och andra rovdjur.” Ansökan avfärdades alltså just på grund av hur vårdslöst lösa hundar används i bland annat licensjakten på varg.
Slutligen, samtliga svenska domstolsprövningar som gjorts kring jakt på stora rovdjur har vägrat ta in förhandsavgöranden från EU-domstolen, något som egentligen är bindande och som andra länder regelbundet gör (se till exempel Tapioladomen i Finland 2019). EU har bevakat Sverige noggrant sedan överträdelseärendet lämnades in 2010 och skickat ett antal stränga tillrättavisningar. Det säger sig självt att om Sveriges rovdjurspolitik hade varit legio skulle EU inte haft ärendet öppet i 14 år.