Det som skedde på kommunfullmäktigesammanträdet den 28 mars är bara ett av otaliga tillfällen då SD visat sitt rätta ansikte.
Tidigare under mandatperioden har man motionerat i fullmäktige om att kommunen ska bistå med ”hjälp” för att nyanlända ska återvandra till de länder de flytt ifrån. Nu heter det likadant med alla som kommer från krigets Ukraina. De är här ”tillfälligt” och ska behandlas därefter. Kommunen ska inte lägga krut på matchningsinsatser eller utbildning – först och främst vill SD att de tar sig tillbaka dit därifrån de kom, så snart det bara går. I Sverige, som partiledaren Jimmie Åkesson sagt, ”saknar de tillhörighet”.
Kraven på att flyktingar ska återvandra markerar tydligt en stor skillnad mellan Sverigedemokraterna och Centerpartiet. Vi vill göra det som krävs för att få nyanlända i jobb och egen försörjning. SD lägger energin på att försvåra etableringsinsatserna och få människor att känna sig exkluderade.
Det var alltså inget misstag av Kent Kumpula att uttrycka sig som han gjorde från fullmäktiges talarstol. Han representerar ett parti som står för att det är skillnad på flyktingar och flyktingar – på folk och folk. De skäms inte för det. De försöker polera sin image och konstruera i efterhand vad de egentligen menat, men det är inget annat än en ytlig image. SD bidrar inte med något för att lösa integrationen, lika lite som man verkar förstå vad det skulle innebära för svenska företag, för välfärden och för samhället i stort om de fick igenom sin politik.
Det Uppsala och Sverige behöver är gemensamma krafter som på bästa sätt tar hand om kompetenser. Vi behöver många händer och fötter för att ta vår kommun och vårt land framåt mot nästa nivå. Vi har inte råd att välja bort människor och att försvåra för de som inget hellre vill än att stanna här och komma in i samhället. Då kan vi bli efter på vägen.
För mig, som företagare, som kommunpolitiker och som någon som själv kommit hit som flykting en gång, för SD en farlig och verklighetsfrånvänd politik.