Skattemedel skänks i Arenaform

Offentlig-privat samverkan blir klart oförmånligt för skattebetalarna och förmånligt för ett privat företag. Arenan blir onödigt dyr med avbetalningar som lämnas till framtida generationer. Det skriver Eva Edwardsson.

20 januari 2011 10:06

Strax före jul upphävde Förvaltningsrätten kommunfullmäktiges beslut att ingå samarbetsavtal med bolaget Uppsala Arena 2010. Jag har länge ifrågasatt lagenligheten i upplägget, men inte lyckats få med mig andra borgerliga politiker i min kritik. Så nu byter jag spår. Jag vill i stället hålla mig till politikens domäner och diskutera lämpligheten i att Uppsala kommun över huvud taget engagerar sig i projekt som benämns OPS – offentlig-privat samverkan.

Uppsala kommun behöver en ny ishockey­arena.

Det som bekymrar mig är att när kommunen väljer en OPS-lösning, gör man det genom ett avtal som är oförmånligt för kommunens skattebetalare och opåkallat förmånligt för ett enskilt privat företag, samtidigt som det innebär att framtidens kommunmedborgare blir förpliktigade genom avtal att betala ut mångmiljonbelopp ända fram till år 2037.

Uppsalas kommunfullmäktigeledamöter är vanliga medborgare, och då måste kommunens ledande politiker och tjänstemän föreslå finansiella lösningar som går att begripa. Jag har fascinerats av att en principdiskussion om huruvida kommunen ska gå i borgen för ett lån på 100 000 kronor till en ponnyklubb kan föranleda timslång debatt, medan OPS-lösningar, som innefattar tusenfalt högre summor, visserligen ger upphov till frågor, men inget egentligt ifrågasättande från partigruppernas ledamöter.

En OPS är egentligen inget annat än en mer avancerad form av byggentreprenad. I stället för att skaffa fram pengarna till att låta bygga en arena och upphandla bygget, innebär en OPS att kommunen låter ett privat företag bygga och sedan driva anläggningen i t ex 25 år mot ett fast årligt belopp.

Kruxet är att OPS-projekt eller partneringprojekt, som de också kallas, därför är mycket dyrare än traditionella entreprenadupphandlingar, faktiskt cirka 20 procent enligt Konkurrensverket. Genom OPS-upplägget framstår det som om Uppsala Arena ”bara” kostar 15 miljoner kronor per år, fast i 25 års tid. Det är onekligen bekvämt att låna finansiellt utrymme av framtida generationer, men det är mot andan i kommunal­lagen och knappast borgerlig politik.

Det låter fint med OPS, men få verkar inse att det alltså inte är annat än att köpa infrastruktur på avbetalning. Om politikerna avstår från avbetalningslösningen, konfronteras de med uppgiften att ordna fram pengar­ till kommunens del av investeringen på ett bräde.

Det skulle leda till ett mer noggrant ifrågasättande av planerna och projektens storlek skulle anpassas efter vad dagens generation medborgare har råd med. Uttrycket ”offentlig-privat samverkan” verkar också förleda många att tro att näringslivet går in och satsar pengar i projektet. Så är inte fallet. Den kontrakterade parten bygger, driver anläggningen och tar betalt. Inget annat.

Det ska inte förnekas att OPS-lösningar­ kan vara en bra entreprenadmodell vid synnerligen stora infrastruktursatsningar, som det allmänna annars har svårt att finansiera. Kända OPS-projekt är till exempel Öresundsbron, Arlandabanan och det planerade nya Karolinska sjukhuset. Komplicerade och uthålliga infrastrukturinvesteringar i de här storleksordningarna gör det nödvändigt att slå ut investeringskostnaderna på minst 25–30 år.

Av respekt för de delar av den kommunala verksamheten där man vänder på varenda krona bör OPS-lösningar reserveras för stora och komplicerade infrastrukturprojekt. Dit hör inte idrottshallar, ens om man kallar det evenemangsarena.

Det råder emellertid arenafeber i Sverige och till vems locktoner landets kommunalpolitiker lystrar ska strax utvecklas.

Precis som vid andra avbetalningsköp är den överhängande risken att kommunens förtroendevalda och tjänstemän överskattar hur många arenor och annan infrastruktur man egentligen har råd att bygga. Det finns ytterligare planer på OPS-lösningar, bland annat en kommunal bussdepå i Kungsängen­. Alliansens partigrupper har fått ta del av ett förslag där etapp 1 av bussdepån beräknas kosta 588 miljoner kronor och en fullt utbyggd bussdepå monumentala 1 018 miljoner.

Fördyringen på grund av att det rör sig om OPS-lösningar sägs uppgå till hela 100 miljoner respektive 195 miljoner kronor!

Varför har då OPS-projekt plötsligt fått sådant uppsving? Till exempel lär hela 32 arenor ha byggts i Sverige de senaste åren. Den egentliga drivkraften hittar man hos de aktörer som alltid kommer att tjäna pengar på arenaprojekten. Det är dels de projektbolag, t ex Arenabolaget, som initiativrika och visionära personer med förmåga att locka med sig kommunalpolitiker bildar, dels är det byggföretagen.

Besöker man de ledande svenska byggföretagens hemsidor ser man att begreppet ”partnering” förekommer flitigt. Jag undrar om inte utvecklingen inom den svenska byggbranschen kan beskrivas ungefär så här: Under överskådlig tid har bygg- och anläggningsbranschen dominerats av ett fåtal stora byggföretag och konkurrensen har varit svag. Så blir Sverige medlem i EU och det uppstår plötsligt förutsättningar för utländsk konkurrens och lägre priser. Men då börjar svenska byggföretag erbjuda offentlig-privata samarbeten med långsiktiga­ avtalsförhållanden som varar 25 år.

När ett bygge av en vanlig idrottshall förutsätter att ett privat byggföretag ska ha personal på plats i 25 år, är det ju i praktiken uteslutet att byggföretag från andra EU-länder kommer ifråga. Onekligen en fiffig lösning!

En annan drivande aktör är de projektbolag som vissa OPS-lösningar förutsätter och som alltså utgör en administrativ extrakostnad som saknas vid vanliga entreprenader. Projektbolaget går in som en kil mellan kommunen, som betalar, och byggföretaget, som bygger. Ser man till kommunens avtal med just Arenabolaget framgår att detta bolag har garanterade årliga, indexuppräknande hyresintäkter från kommunen om 15 miljoner kronor till år 2037. Dessutom ges bolaget ett tillskott på 150 miljoner. Går projektet med vinst är det företagets pengar.

Om byggandet av evenemangsarenan blir dyrare än beräknat eller driften av densamma går med underskott, då finns det endast en aktör i projektet som har pengar och det är Uppsala kommun.

Dyrt och heligt har det lovats att kommunen inte kommer att skjuta till en enda krona mer till projektet. Men trovärdigheten är låg. I en preliminär fas av projektet sades det att Uppsala kommun var villig gå in med 250 miljoner kronor. Men så hoppade ett privat företag av. Uppsala kommun fick då ”erbjudandet” att i stället gå in med totalt 525 miljoner, vilket accepterades.

Synnerligen obegripligt är också att kommunen tänker låta Arenabolaget bli ägare till arenan, trots att det är kommunen som finansierar den. Det är ju inget annat än att ge bort skattebetalarnas pengar. Avtalet med Uppsala Arena är inte den bästa lösningen för Uppsala kommun.

Vi har alltså byggföretag som vill bygga och driftiga entreprenörer med förmåga att skapa goda relationer till ledande politiker och tjänstemän. Sedan tillkommer idrottsföreningar i stort behov av lokaler. Klubbarna vill förstås allra helst få en hall som kan betraktas som deras egen. Normalt sätter ekonomin stopp för hur många idrottsarenor en kommun kan bygga, men om man fortsätter att välja OPS-lösningar försvinner skenbart det hindret och ”alla” kan få en egen hall. Framtidens skattebetalare har dock inte tillfrågats. Därför menar jag att kommunen bör avstå från att använda sig av OPS-lösningar, om det inte rör sig om exceptionella projekt.

Eftersom beslutet om Uppsala Arena har upphävts av domstol, måste kommunfullmäktige fatta ett nytt beslut. Detta oberoen­de av om EU-kommissionen beslutar om statsstödet ska tillåtas eller inte. Det nuvarande avtalet hastades igenom. Nu finns tid för eftertanke och en förnyad diskussion i partigrupperna.

Inget hindrar dock att näringslivet är med och bidrar till byggandet av en evenemangsarena. Inflytande över verksamheten kan kommun och näringsliv få i relation till hur mycket pengar man satsar. Skulle slutnotan på en rimligt stor evenemangsarena landa på t ex 170 miljoner kronor – också det en ansenlig summa – ska man veta att det är mer än kulturnämndens hela budget. Mer rim och reson i kommunens arena­politik!

Eva Edwardsson
kommunfullmäktigeledamot (FP)
UNT 20/1 2011

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!