USA:s tidigare utrikesminister Madeleine Albright fick som litet barn fly till London när Hitler erövrade Tjeckoslovakien 1939. Nio år senare togs hennes hemland i stället över av kommunisterna, och familjen tvingades åter att fly. Albright kom till USA som elvaåring.
Flera av hennes nära släktingar mördades av nazisterna, och att hon kan mycket om fascism och hoten mot demokratin märks när man läser hennes nyutkomna bok ”Fascism – en varning”.
Så vad har gjort fascismen attraktiv, varför behövs Albrights varning? Snabba samhällsförändringar och ekonomiska kriser brukar ges som en förklaring. Albright nämner en intressant skillnad mot en monarki eller en militärdiktatur som påtvingas samhället ovanifrån; fascismen tar sin energi ”från män och kvinnor som är upprörda över ett förlorat krig, ett förlorat jobb, ett minne av en förnedring eller en känsla av att det håller på att gå utför med deras land”.
Fascisten påstår sig tala för ”ett helt land eller en grupp”. Mussolini satte inte upp ”klass mot klass”, utan bad alla italienare att gå samman. Bland hans anhängare kunde man se allt från företagare, jordbrukare, fattiga utan skor och judar, skriver Albright.
Likt andra fascister gjorde Mussolini även sådant som uppskattades, bland annat införde han åtta timmars arbetsdag och satte hårt mot hårt mot maffian. Hitler och Mussolini framstod som ”banbrytare, visionärer” i kontakt med tidsandan, skriver Albright. De bjöd på enkla svar och en stark gemenskap, en stark identitet. ”Fascismen är inte ett undantag från mänskligheten, utan en del av den”, påpekar Albright vidare. Samtidigt var det många som försökte följa i Mussolinis och Hitlers fotspår, likt britten Oswald Mosley, som av olika anledningar misslyckades. Det är förstås ingen naturlag att fascistisk retorik ska gå hem i breda folklager.
Särskilt fin är en dagboksanteckning från januari 1942, som citeras i boken. Den är skriven av en änka i det nazistiskt ockuperade Tjeckoslovakien. Änkan skrev att rasuppdelningarna är ”märkliga kategorier”, och att ”vi lever i underliga tider” när judar och svarta ses som mindre värda. Hon fann tröst genom sin tro: ”När Gud upplyser våra hjärnor och vi inser att vi alla är lika inför Gud kommer det att bli bättre” Man behöver inte vara religiös för att skriva under på människors lika värde, men det är just den idén som, påpekar Albright, är det effektivaste motgiftet mot fascismen. Boken är välskriven, inte minst genomgången av nazi-Tyskland, men det är en sak som skaver. Albright nämner inte folkmordet på kristna under det första världskriget, trots ett helt kapitel om Turkiet.
1939 sa Hitler, när han talade om att det kommande kriget skulle utmärka sig genom skoningslös utrotning, att ”Vem talar i dag om förintelsen av armenierna?” Ett citat om något som hade passat i ”Fascism – en varning”. Ändå hittar jag det inte där.
Albright nämner att Hitler och Mussolini var beundrare av Turkiets grundare Mustafa Kemal Atatürk, och mycket annat. Som att Turkiets nuvarande president Erdogan ”fängslar fler reportrar än någon annanstans i världen”. Men kritiken varvas lite väl ofta med beröm över att Turkiet länge har varit en Nato-medlem. Som om det på något sätt skulle förmildra brotten mot mänskliga rättigheter.
Det är i Turkiet än i dag förbjudet att hävda att folkmordet på kristna har ägt rum.
Albright hade kunnat ta upp landet som ett exempel på vad som riskerar att hända när länder inte lär av historien, utan förnekar den. Men hon hävdar i stället att hon ”tror” att Erdogan kan välja demokratins väg. Med tanke på att hon kallar Donald Trump ”den första antidemokratiska presidenten i modern amerikansk historia”, vars instinkter är att bli diktator, är det en märkligt ”snäll” analys av Erdogan. Bortsett från det: en bok med många viktiga poänger. Orosmoln saknas dessvärre inte runt om i världen, inklusive västvärlden. Man ska aldrig luta sig tillbaka.