Ser ingen att kejsaren är naken?

Äntligen kan vi föra fram debatten om Nationalnycken till det område där den hör hemma, nämligen det politiska. Som väntat är det en s-politiker, kommunpolitikern Göran Svanfeldt, som rycker ut (UNT 4/12) för att försvara regeringens direkta beslut, att anslå 600 miljoner kronor till ett projekt som har som huvudsyfte att namnge, beskriva och systematisera de flercelliga organismer i vårt land, som inte tidigare har fått något namn. Dessutom skall samtliga flercelliga arter på nytt avbildas och publiceras i ett bokverk om hundratals volymer under en 20 årsperiod. Min invändning mot allt detta är att en stor del av arbetet redan är gjort och publicerat i behändiga fältfloror och faunor och att anslagna miljoner skulle kunna utnyttjas mycket mera framåtsyftande vid tillskapande av ett framtida uthålligt samhälle. Dock lär det finnas vissa primitiva djurgrupper, som är dåligt beskrivna och inte systematiserade. Lägg då pengarna på dessa och publicera resultaten i referee-behandlade vetenskapliga tidskrifter som också är tillgängliga på nätet.

Är det verkligen utgivningen av nya bokverk som den biologiska forskningen skall satsas på? Vad är det för fel på Ursings och Mossbergs alla floror och faunor i färg, vad är det för fel på alla dessa fågelböcker, insektsböcker, svampguider, trädgårdsböcker mm som mer eller mindre översvämmar bokhandeln? Är det verkligen ingen som ser att kejsaren är naken? Svanfeldt och jag har tydligen helt olika definitioner på vad visionära idéer är.

Svanfeldt hävdar, helt riktigt, att regeringen inte satsar 600 miljoner på ett bräde utan under 20 år. Således 30 miljoner per år. Men dessa 30 miljoner om året är garanterade i 20 år. Vilken institutionschef i dagens universitetsvärld har fått sådana garantier? Samtidigt läser vi i UNT (29/11) att FORMAS, forskningsrådet för skogs- jordbruks- och byggsektorn, just delat ut anslag till forskare runt om i Sverige. Denna gång kunde endast 16 procent av alla ansökta medel beviljas, alltså till 1 av 7.
Dagligen läser vi i vetenskaplig och populär press att klimatet kommer att genomgå avsevärda förändringar inom de närmaste hundra åren. Man förutspår att temperaturen kommer att öka med —5 grader, antingen på naturlig eller på onaturlig väg (UNT 19/12). Men om temperaturhöjningen samtidigt innebär mer nederbörd eller mindre, mera översvämningar eller mindre, mer molnighet eller mindre, högre fuktighet eller lägre, mera stormar eller mindre, fler skogsbränder eller färre kan inte förutsägas i dag.

Allt detta betyder i klartext att de flesta ekosystem i Sverige inte kommer att kunna bevaras i sitt nuvarande tillstånd, vilka åtgärder vi än sätter in. Det som dessutom förvärrar situationen är att det sura nedfallet visserligen minskat men inte på något sätt upphört och att detta tillsammans med läckaget från åkermark, gamla soptippar och samhälle, främst av kväve och fosfor, fortsätter att gödsla markerna och sjöarna. Det är inte svårt att förklara Östersjöns kollaps.
Borde vi inte i ett läge med så kraftiga och ovissa förändringar verkligen satsa på att hålla så bred genetisk beredskap som möjligt framför allt inom våra odlade växt-, träd- och tamdjurslag och slå vakt om markernas och havens bördighet samt vårda vår idag åtminstone relativt rena luft så att kommande generationer kan få överta ett uthålligt samhälle.
I UNT (3/12) räknar man upp de områden inom Uppsala län som behöver kemisk sanering och vad detta skulle kosta. Tänk om våra folkvalda kommunpolitiker skulle kunna se problemen i hela dess vidd och politiskt påverka regeringen att satsa pengar på att lösa de allt mer bekymmersamma kemikalieproblemen i vårt land. Där behövs verkligen pengar både till forskning och till tillämpning.

Inte minst gäller det för Sverige att vetenskapligt förankra, inte minst internationellt, det mycket förtjänstfulla arbete som bedrivs av svenska politiker inom EU:s kemikaliepolitik. På så sätt skulle vi kunna slippa alla dessa urvattnade kemikaliebeslut som EU just har tagit.
Svanfeldt ondgör sig över att jag kallar de 600 miljonerna till Nationalnyckeln för valfläsk inför det kommande valet. Är det bättre att jag kallar det för att regeringen köper miljöpartiets lojalitet, som onda tungor gör gällande, med denna summa tillsammans med ytterligare 200 miljoner för att öka populationen av vitryggig hackspett i Mellansverige. Svanfeldt skriver vidare att jag är ofördragsam och det har han helt rätt i. Jag kan verkligen inte förstå den gjorda prioriteringen och framför allt kan jag inte hålla käft, när så här stora summor satsas på ett enda projekt, som i stort sett redan är genomfört, samtidigt som det är helt andra forskningsområden som borde prioriteras. Att påpeka dessa felprioriteringar anser jag vara min skyldighet i ett demokratiskt samhälle.

Lars Christersson
professor em