REPLIK
Som zoolog borde kanske Rickard Malmström (UNT 11/12) reflektera över obalansen i relationen lodjur visavi dess kanske viktigaste bytesdjur rådjuret, som på flera håll i länet kraftigt vikit till följd av bland annat lodjurens jakt. På sikt gör det relationen sårbar för båda inblandade parter. Årets inventering visar att det finns omkring 1 450 lodjur i Sverige. Långt över referensvärdet för gynnsam bevarandestatus på minst 870 individer.
Naturvårdsverket har därmed delegerat rätten att besluta om en begränsad jakt på lodjur till länsstyrelserna i hela landet utom i Gotlands län. Vilket öppnar för licensjakt då gynnsam bevarandestatus uppnåtts inom aktuellt Rovdjursförvaltningsområde. Vilket skett inom det Mellersta där Uppsala län ingår.
Att fler lodjur skulle stärka artens långsiktiga möjlighet för överlevnad är högst tveksamt. Snarare kan det leda till det motsatta genom vikande bytesunderlag. Att fler lodjur skulle göra vårt ekosystem mer komplett och stärka en rad andra arters livsutrymmen är därmed en sanning med modifikation.
Malmström tillskriver sig förvisso ingen juridisk utbildning men slår likväl fast att jakten står i strid med EU:s artskyddsförordning. En tolkning som tydligen inte delats av en ”rovdjursfientlig riksdag”, som i motsats till Malmström dessutom inte förstått den allmänna uppfattningen hos landets befolkning.
Malmström vet förstås bättre, det är i strid med lagen och det saknas folkligt stöd för jakten på landsbygden. Att göra sig till tolk för landsbygdens befolkning är väl förmätet och delas inte av oss som bor och lever på landsbygden.
Till skillnad från Malmström ser jag som landsbygdsbo inte lodjuret som en ”helig graal” eller hemfaller i definitioner av ”skötsamma” eller "icke skötsamma individer", utan som en förvaltningsbar resurs. Där en strikt reglerad jakt med ett respektfullt tillvaratagande av bytet, i detta fall ett vackert skinn är långt mer tilltalande än att rovdjur efter skyddsjakt destrueras.
Malmströms ömmande för privat egendom tycks inte omfatta det faktum att jaktlig avkastning är en betydelsefull ekosystemtjänst som följer av äganderätten. En strikt reglerad jakt på en lodjursstam som uppnått en för sitt eget välbefinnande mer än gynnsam bevarandestatus och därmed är förvaltningsbar är försvarbar. Något Malmström som representant i Viltförvaltningsdelegationen borde ha insikt om.