REPLIK
Torsdagen 9 november riktade fackliga företrädare skarp kritik mot Region Uppsalas besparingar, men kom inte med konkreta finansieringsförslag.
Deras ”skarpa kritik” utmynnade i att man överlät åt politikerna att ”skapa förutsättningar för en fungerande långsiktig vård och personalpolitik”. Vagt och ospecifikt.
När man kontaktar sin vårdcentral får man oftast veta att det inte finns någon ledig telefontid att boka. Återkom nästkommande vardag. Om man då får svar och nån ringer upp är det ändå inte säkert att de har någon tid att erbjuda. En bedrövad, beprövad sjuksköterska tvingas ibland rekommendera att man återkommer veckan därpå då man fått nya läkartider.
Själva informationsproblematiken borde gå att lösa. Men för att ”skapa förutsättningar för en fungerande långsiktig vård och personalpolitik” krävs minst en miljard i ökade skatteintäkter. Tanken på besparingar genom nedskärningar bland personalen är ju grotesk. Varför vågar de fackliga företrädarna inte tala klartext? Finns det inte stöd bland medlemmarna? Vad är det i så fall som gör att vi prioriterar att köpa kläder och nya elektroniska prylar som vi inte behöver framför en god vård? Eller accepterar att betala bankernas räntenetto (närmare 200 miljarder i år) men inte är beredda att i stället betala en tiondel av den summan i höjd skatt?
Nu krävs ju inte i första hand en generell skattehöjning. Det skulle räcka med en 30-procentig skatt på bankernas räntenetto eller att de 542 miljardärerna (källa: Girig-Sverige, Andreas Cervenka) tvingades betala en anständig andel i skatt.
Det är nog just för att vanliga löntagare vet att finanssektorn och de riktigt rika kommer undan skatt som gör att vi slår bakut om ordet skattehöjning nämns. Men om alla var med och betalade...
Vi kan inte överlåta åt politikerna att gå före. Kraven måste komma från medborgarna. Regionernas personalorganisationer borde våga gå före och ställa konkreta krav på hur finansieringen ska gå till. De flesta medlemmar skulle reagera positivt.