Uppsalas slutnota för Kulturhuvudstadsåret 2029 blir med hög sannolikhet mycket högre än prognoserna, skriver Mattias Johansson (C).
REPLIK
Det är närmast rörande att läsa Eva Edwardssons (L) lovsång till kulturen och de till synes omåttliga värden som realiseras om Uppsala blir EU:s Kulturhuvudstad 2029 (UNT 4/12). Det är i klass med att arrangera ett sommar-OS, om än i kulturens tjänst, låter Edwardsson förstå.
Centerpartiet och andras tveksamhet inför ett Kulturhuvudstadsår har – tvärtom vad Liberalerna och företrädare för Uppsalas styre hävdar – inget att göra med om kultur är något viktigt och värt att värna och prioritera. Det är för att trygga det lokala kulturlivet vi vänder oss mot att Uppsala ska åta sig uppdraget. Övriga städer som var med i ansökningsprocessen – Malmö, Jönköping, Örebro – drog sig ur eftersom de såg nödvändigheten av att kunna garantera sina kärnverksamheter på kulturområdet.
De 280 miljoner kronor som ett Kulturhuvudstadsår uppges kosta, måste vägas mot behoven från de egna verksamheterna. Redan idag är kulturen satt under press. Boende i Vänge har inte längre ett bibliotek på orten. Kulturcentrumet i Stenhagen tvingas lägga ned sin verksamhet från och med årsskiftet. Kulturskolans köer växer eftersom de vakanta lärartjänsterna inte tillsätts. Stadsteatern minskar antalet föreställningar per pjäs. Vårt konstmuseum kommer allt längre ifrån att få en permanent utformning.
Ändå manar L, styret och Stefan Hanna fåfängt på för sitt prestigeprojekt och verkar inte bry sig nämnvärt om att lokala kulturutövare lämnas i sticket på vägen mot 2029.
Det reptrick partierna försöker sig på, med en budget för Kulturhuvudstadsåret som är fylld av hål, imponerar inte på någon. Det kommer att krävas många turer och omprioriteringar för att lösa finansieringen. Precis som i fallet med Umeå 2014 är det hög sannolikhet för att slutnotan blir mycket högre än prognoserna.
Centerpartiet vill ta ansvar för kulturen och att Uppsalabornas kulturliv inte ska behöva dräneras mer. Ett Kulturhuvudstadsår blir en gökunge, som Uppsalas nuvarande och kommande kulturpolitiker kommer att behöva tackla konsekvenserna av under lång tid framöver.