REPLIK
Sara Edström och Kajsa Haglund talar om konstens roll i samhället (UNT 6/5) och hänvisar till och med till landets grundlagar. Den så kallade enprocentsregeln är dock ingen lag och det är långt ifrån alla av landets kommuner och regioner som tillämpar den. Och i nästan alla andra sammanhang än kulturen skulle det framstå som helt absurt om en princip som först såg dagens ljus 1937 måste upprätthållas oavsett hur verkligheten och samhället förändras runt den.
Det exempel vi tar upp med 100-huset på Akademiska är ganska typiskt. En oroväckande stor andel av offentliga byggprojekt drar över kostnadsramarna, ibland med gigantiska belopp. När projekt blivit dyrare än planerat beror det nästan aldrig på att man till exempel ökat arealen. Om man i det läget köper in mer konst trots att det inte finns fler rum, foajéer eller andra allmänna utrymmen, så betyder det inte sällan att en del av det som inköpts aldrig sätts upp eller visas utan går direkt till magasin. Exakt på vilket sätt menar Edström och Haglund att det gör att medborgarna ”kan få ta del av konst och annan kultur av hög kvalitet i sina offentliga rum”?
Organisationen arkitektupproret menar för övrigt att en procent av byggkostnaden skulle räcka till att bygga i klassisk stil, något som sannolikt skulle uppskattas av betydligt fler medborgare än magasinerad landstingskonst.
Konst har en given plats i samhället, men det måste vara tillåtet att diskutera villkoren och kostnaderna för den. Och att förespråka en mycket rigid princip om att en viss i förväg bestämd kvot ska gå till ett visst ändamål framstår mest som fyrkantigt. Det har inte mycket gemensamt med den kreativa och fritänkande inställning som normalt förknippas med företrädare för de fria konsterna.
Hur mycket man än brinner för konsten och dess position i samhället så måste man i de kärva tider vi befinner oss ge högre prioritet till regionens kärnverksamheter. Och det förtjänar att sägas igen: till svensk offentlighets kärnverksamheter hör inte att vara konstmecenat.