2016 är en fortsättning på 2015. En ny början, dock inte en fristående sådan. De frågor som var ”stora” 2015 är det också 2016. Sådana där saker som många ligger vakna på nätterna för. En sådan fråga är klimatförändringarna. De flesta vet numera att det är vår tids stora ödesfråga. Man glömmer ibland för att orka, men sedan kommer det tillbaka med full kraft.
I det läget händer det att jag också tänker på Per Schlingmann, enligt många ytterst ansvarig för att Alliansen kom till makten.
Receptet var urgammalt: erbjud en fängslande världsbild så lyssnar folk. Historiskt är det inte unikt, men Schlingmann är en ovanligt tydlig representant för idén att olika ”berättelser” ”krigar” om folks uppmärksamhet i informationssamhället. När vi översköljs av budskap, formuleringar, agendor och fantasier är det som spelar roll, menar Schlingmann, att ens egen berättelse ”vinner”.
Så. När det gäller klimatförändringarna är den för många i vår del av världen än så länge bara en berättelse. Rekorden syns i siffror men känns inte så mycket. Inte än. En berättelse alltså: text och bilder. Hösten 2015 skrevs ett tjockt nytt kapitel: Klimatavtalet. Uppmaningar, löften och regler som accepterats av de flesta av världens länder. Så, kan den berättelsen ”vinna”, övertyga folk som inte redan fattar? Knappast. Det är heller inte syftet. För det finns istället avhandlingar och antologier, essäer och debattböcker som peppar, utbildar och argumenterar. Det är berättelser som kämpar för att nå igenom bruset: ja, som krigar. Självklart behövs de. Ändå är det som att något väsentligt saknas.
Vi backar till 1962. Massiv fågel- och djurdöd, hälsoproblem och utarmad mark plågar det amerikanska jordbruket. Rachel Carsons "Silent Spring" ("Tyst vår") visar övertygande, med många källor, hur detta kan kopplas till vissa spridda bekämpningsmedel. Men berättelsen inleds inte med vetenskap, utan med en ödesmättad, poetisk bild av ett vackert landskap drabbat av död och förfall. Kombinationen av fakta och känsla var oslagbar. Tusentals människor agerar och de farliga medlen fasas ut.
Vi backar lite till, till 1953. Världskrigets fasor i färskt minne. Skräcken för atombomben kopplar greppet. En av alla som reagerar är författaren Hilde Rubinstein (pseudonym Katarina Brendel) vars roman ”Atomskymning”, om en stad där provsprängningar sker, gick ut i massupplagor. Idag är kanske förordet mest intressant. Här förs ett resonemang kring risker, som bönfaller läsarens sunda förnuft och självbevarelsedrift: sedan följer romanen som talande exempel. Carsons och Rubinsteins böcker är mycket olika, men kombinerar båda skönlitterärt berättande med fakta. Sådant många redan tänkte på, men kanske inte riktigt förstod ännu, berördes på flera plan samtidigt.
Fiktion kan självklart aldrig ersätta fakta. Den handlar inte om, den är: just därför kan den skapa förståelse torrare texter aldrig uppnår. Visst slår många ifrån sig tanken på kultur som ”nyttig”, och då den idén ofta kommit från förtryckande regimer är det begripligt. Men en motsatt position, att kultur bara är ”på riktigt” utan tanke på sin omvärld eller effekt, är inte heller rimlig. Den kultur som upplevs som relevant är ju just den som bäst lyckas hantera eller relatera till något folk tänker på. Eftersom många just nu tänker på klimatförändringarna är hantering av den i fiktion inte mer tendentiöst än, säg, relationsromaner.
Är det då fler fiktiva katastrofskildringar vi behöver? Värstascenarion, vrålande stormar och bränder? Nej. Inte för att de inte fyller ett syfte, men för att det redan finns så många svulstiga specialeffekter och becksvarta ”efteråt”-visioner.
Det andra sidan av myntet är romantiska skildringar av naturparadis, som ”Avatar”. Sådana kan vara fantastiska, men har samma risker som de mörka. Mäktiga, episka sagor och scener gör budskapet tydligt, men gör det samtidigt möjligt att kliva ur det, tillbaka till ”verkligheten”. Glömma att den planet som är hotad är den här. Jag tror alltså inte att det vi behöver mer av är varken "ren fakta" eller eskapism. Det som saknas är mellantingen. Det vardagsnära. Det komplexa. Kreativa kombinationer som Carsons och Rubinsteins, eller berättelser som främst handlar om något annat. Jag vill se klimatfrågan hanteras i komedier. I drama. I deckare och chiclit. Det handlar inte om att välja fakta eller fiktion, det fantastiska eller det vardagsnära. Allt behövs, för det här är en av de stora frågor vårt – och framtida generationers – liv präglas av. Berättelserna om det borde inte behöva kriga mer. De hänger ihop, precis som planeten, och tillhör alla.