Samos. Jag är här för att fullborda en diktsamling. Men under de dagar som det brukar ta för mig att nå en djupare koncentration hann en avgrund, en katastrof komma nära in på huden. Mot denna tragedi ställer jag mitt arbete åt sidan och svarar ja på den franska poeten Yves Bonnefoys fråga i dikten "På världens höjd": ”Är det sant att orden ingenting utlovar / ett väldigt meningslöst blixtsken, / en kista som gnistrar men är full av aska?”
Vägen hemifrån till det ställe vid havet, där vardagen i Uppsala sakteligen sjunker i bakgrunden, tar tjugo minuter och går genom Samos stad och sedan förbi kustbevakningens kontor. Redan efter 300 meter möter jag under en gassande sol en utmattad syrisk familj med tre små barn och två större. De går sakta, ohörbart som en utmärglad katt om natten. De letar efter ett hotell. Varje öga säger under en röd hinna: Vi har undkommit en säker död, och nu vill vi tvätta av oss den långa vägen vi gått. Förbereda oss för en lång, lång resa. Först till Aten, sedan till Makedonien, därefter till Serbien och Ungern. Slutligen till Tyskland och Sverige.
Jag visar familjen var det närmaste vandrarhemmet ligger och går vidare. Vad skulle en dikt säga dem? De behöver duscha och sova.
Men så upprepas bilden längs hela vägen mot staden. Många flyktingar kan inget annat än arabiska, och de måste förlita sig på den empati som kan tolka vad den ordlösa vill säga.
Väl i centrum börjar jag förstå att ett stort antal flyktingar har anlänt idag. Ljudet är dämpat. Samioternas hälsningar har varit högljutt varma. Nu känns det som om en osynlig hand stryper dem.
Tre syriska skäggiga killar gestikulerar med handryggen hårt tryckt mot kinden att de vill raka sig som om de vill skrapa bort en död som har vuxit i deras ansikten. Jag följer utan tvekan med tills vi hittar en ledig barberare.
Väl vid kustbevakningens kontor mittemot den gamla hamnen öppnar sig en väldig avgrund. Hundratals människor trängs tyst i ett litet utrymme utanför kontoret för att registrera sig. En enda röst går oanständigt upp till sin yttersta gräns mot flyktingarna: Backa, Backa! Det är en civilklädd man.
Jag kan arabiska och kan hjälpa till, säger jag till de grekiska tjejerna och killarna i den oförberedda och decimerade styrkan. De är hårt pressade, nästan chockerade, men de arbetar frenetiskt för att allt ska gå smidigt. En ropar: Kvinnor och barn först. En annan ger barnen vatten.
En timme bland dessa människor gör de fasansfulla bilder jag sett från syriska spökstäder kännbara som om jag står mitt i ruinerna. Hur kunde jag så hastigt gå förbi den där raden i en dikt jag översatte dagen innan av en syrisk poet: ”Allt är borta” utan att känna samma vrede och sorg som jag känner nu? Varje ansikte, varje kropp på den lilla ytan säger detsamma som den där diktraden.
Senare vid stranden sitter två syriska ungdomar, 16 och 17 år. Den ena darrar. De har varit på väg från Syrien fem dagar, gått, åkt, ramlat nerför backar, slagit sig och blivit beskjutna av den turkiska armén. Lägg er på solstolarna, säger jag. Maria Makrogianni som äger stället blir bara glad, ger dem handdukar, mackor och Coca cola. Maria som går back av brist på turister brer 70 mackor och skickar mig med dem till andra flyktingar. Jag lägger ut en bild på smörgåsarna på Facebook. En solidaritetsgrupp bildas i Sverige och pengar från poeter, översättare, förläggare och andra människor fortsätter strömma in.
Maria, hennes man Mykali och jag köper förnödenheter, delar ut dem två gånger om dan. Vatten, blöjor, våtservetter, kex, mackor, croissanter och skorpor. Vi förser dessutom en läkare från Läkare utan gränser med mediciner och mjölkersättning. Vi arbetar koncentrerat i flera veckor.
Så småningom hittar jag vägen tillbaka till mitt skrivande. Nattlugnet erbjuder en stund att arbeta, och jag upptäcker att min dikt blir tydligare mitt i den grymma verkligheten. Om orden skulle vara ett meningslöst blixtsken – varför skulle jag då komma ihåg Bonnefoys dikt ”Världens höjd” i Lasse Söderbergs översättning? Att skriva poesi måste betyda något för människan trots allt.