Den svenska extremhögern har alltid varit duktig på att använda ny teknik. Under åttiotalet trummades den skånska högerpopulismen fram genom närradiosändningar. På nittiotalet knöts band över nationsgränserna med hjälp av mail och hemsidor, och efter sekelskiftet tog Nordiska förbundet steget från vikingarock till att livsstilsbyggande på nätet och nådde tiotusentals ungdomar med minimal ansträngning. Nu är det istället sociala medier som står i fokus och det strategiska målet är att knyta samman de isolerade nazistiska kampgrupperna med den många gånger större men också brokigare skara av missnöjda och våldsbevakande som hålls på kommentarsfält, Avpixlat och i kretsarna kring Sverigedemokraterna (och deras åsiktsbröder i andra länder).
Då går det undan. Det tas många initiativ, en del av dem flyger verkligen och flammar upp som kortvariga men uppmärksammade folkrörelser i miniatyrformat. Det senaste av dessa är de så kallade ”Soldiers of Odin”, det finska medborgargardet som startades i oktober i skogshuggarstaden Kemi vid Polcirkeln och idag har avläggare – åtminstone i öldrickarform – i både USA och Australien. Det har knappast undgått någon att gossarna med skiftande framgång ”patrullerat” i både Göteborg, Malmö och Uppsala – och sannolikt på flera håll i Dalarna där de varit etablerade ett tag. Och i vanlig ordning får polisen frågan varför de inte gör något.
Det är inte ofta, men ibland får man ge även Uppsalapolisen rätt. Det är inte mycket de kan göra. Folk har ju rätt att gå på stan, och de ”nattvandringar” vi har sett hittills har knappast varit så omfattande att de skulle kunna bli föremål för anmälan om olovlig demonstration. Samtidigt inser var och en att det inte handlar några oskyldiga pappor på stan, rörelsen grundades av den finska motsvarigheten till Svenska/Nordiska motståndsrörelsen, vars våldshandlingar uppsalaborna väl känner till. Det är medieuppmärksamhet och polisen på sin sida de vill ha, läs Magnus Alkarps bok om Uppsalakravallerna 1943, taktiken är densamma.
Detta är en gren på det träd som även innefattar den så kallade ”Folkets demonstration” - där Sverigedemokrater och nazister demonstrerar tillsammans – och mobiliseringen av fotbollshuliganer till hat mot muslimer, som vi såg i Stockholm för någon månad sedan och som nu ställer till stora problem i det sörjande Bryssel (centrum för den rörelsen finns i Tyskland). Det är svårt att säga vart den här rörelsen kommer att ta vägen. Sverigedemokraterna aktar sig för att distansera sig alltför tydligt, åsiktskamraterna i Norge och Tyskland uttrycker försiktigt stöd.
Det nya i detta är att initiativen med hjälp av Facebook (i just det här fallet) kan växa med oerhörd hastighet. Den svenska slutna gruppen har nästan åtta tusen medlemmar. Det är inte dom som går på gatorna – där går dom som för några månader sedan istället smög runt och satte upp klistermärken men som nu upptäckt att de med ett billigt tryck på jackorna kan få polisskydd för de provocerande vandringarna. I Finland har antirasister försökt att åtminstone vinna striden i medierna genom att som ”Loldiers” utföra clownkonster bredvid nazisterna, eller, i Kemi, genom att överrumpla med kramar. Det finns mycket gott att säga om den typen av taktiker, de lär vara betydligt mer framgångsrika än att som i helgen i Göteborg, försöka med våld. Men oavsett det, det enda som verkligen kan fungera är uthållighet, kanske egna, seriösa nattvandringar, med vuxna på stan, och särskilt nu när värmen kommer på kvällarna. Den här flugan kommer också att dö så småningom, det gäller att ha större uthållighet. Internetburen rasism, däremot, den får vi dras med tills vi har ett människovärdigt politiskt klimat igen i Europa.