Det skulle bli ett samtal om konstens roll på Universitetet och därmed i det offentliga rummet med den inbjudna panelen representerande en rad olika discipliner. Utgångspunkten var konstnären Mikael Richters 15 år gamla installation ”Apollon och Dafne”, som när den fungerar (!) tar hela entrén till Ekonomikum i anspråk via en emaljmålning föreställande två mytologiska gestalter från antiken, som genom ett mekaniskt arrangemang ett par gånger om dygnet vandrar runt salen i takhöjd. Resten av tiden ”vilar” verket i en väggklocka vars tidsangivelser är lika osäkra som verkligheten själv.
Konstverket har länge varit ur funktion, men nu utlovade man i tisdagens förhandsartikel i UNT att det skulle igångsättas före debatten.
Av detta blev intet. Över huvud taget ägnades konstverket inget intresse alls från panelens sida.
I stället vidtog ett samtal som kom att utvecklas till propaganda för ett par paneldeltagares tolkning av verket. Att konstnären själv berättade om bakgrunden, en målning av en nioårig pojke i Moderna Museets verkstad, ändrade ingenting. Richter (och alltså nioåringen!) har skapat en våldtäktsscen, och Apollon och Daphne måste följaktligen bort. Censur? Nej det ordet ville man inte höra talas om, men krävde konstverkets borttagande, eftersom det påstods stimulera de manliga studenterna till dagliga (eller snarare nattliga) trakasserier och våldtäkter på institutionerna.
Ingen tycktes riktigt inse vidden av ett sådant påstående, som rimligen, om det är sant, borde föranleda en seriös undersökning. Och inte ens den närvarande representanten för Statens konstråd, som är beställare av verket, lyckades vända den havererade debatten rätt igen.
Att de ansvariga för den offentliga konsten inte ansträngt sig att reparera konstverket tycktes inte heller beröra deltagarna. Det skandalösa i fråga om Mikael Richters ”Apollon och Dafne” är just denna totala brist på respekt för konstnären och hans verk.
Men värst av allt var ändå den signal som debatten gav om hur konstens frihet och därmed yttrandefriheten hotas i ett trångt kulturklimat. På 70-talet handlade det om att tänka ”rätt” politiskt, i dag är kravet tydligen ”rätt” genusperspektiv.
När konstens frihet på så sätt hotas eller ifrågasätts är det också ett hot mot själva demokratin. I den uppsaliensiska kulturdebatten brukar det annars heta att det största är att tänka fritt, en frihet som också, och kanske framför allt, måste gälla konsten.