Klockan 12 i lördags presenterades det nya Parisavtalet på konferenscentret Le Bourget. Samtidigt, nedanför Triumfbågen, deltog mer än 10 000 personer i en fredlig, civil olydnadsaktion. Avenue de la Grand Armée blockerades olagligen, och med rosor och röda paraplyer och hundratals meter långa banderoller markerade deltagarna den symboliska gränsen – de röda linjerna – som klimatförändringarna inte får korsa.
Det var alltså två fester som ägde rum på lördagen. Samtidigt som klimatförhandlarna klappade sig om ryggen och gratulerade varandra till ett nytt avtal, firade klimatrörelsen att den har vuxit sig starkare än kanske någonsin tidigare. Och detta är den stora segern i Paris.
Det är ett sorgligt faktum att vi antas vara glada bara över att världens ledare har lyckats komma överens, utan att beakta vad de har kommit överens om. Men efter mer än 20 års misslyckade klimatförhandlingar och förväntningar därefter, var nog Parisavtalet det bästa vi kunde hoppas på. Det positiva med avtalet är att det står att uppvärmningen ska begränsas till långt under två grader, helst inte mer än 1,5. Problemet är att politikerna inte verkar ha funderat på hur det ska gå till. Fossila bränslen, grunden till hela problemet, nämns inte ens i texten.
I stället ska länderna få komma med sina egna frivilliga åtaganden, och som är väl känt vid det här laget kommer de nuvarande åtagandena leda oss till runt tre graders uppvärmning. Våra ledare har alltså i princip bestämt att sikta på att begränsa uppvärmningen till långt under två grader, och samtidigt släppa ut så mycket koldioxid att den accelererar bortom kontroll. Tyvärr är det inte en situation där den ena handen inte vet vad den andra gör, politikerna är fullt medvetna om att ambitionerna är ett skämt jämfört med de löften som har avgetts – de poängterar till och med att det är ett allvarligt problem.
”Gör någonting åt det då” är kanske den naturliga reaktionen. Politikernas svar är att de ska titta på det 2018.
Därför är klimatrörelsens styrka i Paris viktigare än avtalet från Le Bourget. Majoriteten av oljan, kolet och gasen måste stanna i marken, och eftersom det uppenbarligen inte är något som världens ledare klarar av att säga högt, är det upp till civilsamhället att sätta press på fossilindustrin. Genom att kräva divestering, blockera gruvor, ta till gatorna och demonstrera, och genom att visa att vi är beredda att leva utan den energi som kommer från fossila bränslen, måste rörelsen gå före.
Efter Paris finns inga tvivel.