När Miljömålsberedningen i veckan presenterade sitt förslag till skärpt klimatmål var det med hänvisning till klimatavtalet i Paris. Världens ledare har lovat att försöka begränsa uppvärmningen till 1,5 grad genom parternas frivilliga utsläppsminskningar.
Miljömålsberedningen vill att de inhemska utsläppen ska minska med 85 procent, medan 15 procent ska kompenseras för på andra sätt till 2045.
Därefter ska utsläppen bli negativa – vi ska dra koldioxid ur atmosfären och lagra den djupt ner i underjorden där den likt kärnavfallet ska ligga för alltid.
Ska vi klara 1,5 grads uppvärmning utan negativa utsläpp, måste världen vara fossilfri om tio år. Det skulle innebära att vi genast upphör med all olja-, gas-, och kolutvinning. Kanske inte orimligt eftersom det är världens framtid som står på spel, men uppenbarligen inget som tilltalar politikerna. Så när förhandlarna i Paris kom överens om temperaturmålet, men samtidigt strök alla konkreta utsläppsmål som kunde leda dit, satte de i stället allt hopp till tekniken.
Den brittiska klimatforskaren Kevin Anderson (som besökte Uppsala förra våren) har kallat negativa utsläpp för ”Dr Strangelove-alternativ” eftersom den storskaliga tekniken som krävs fortfarande inte finns. Den utopiska ingenjörskonsten borde vara en plan b som om den är möjlig blir ett välkommet extra vapen i kampen mot uppvärmningen, men i stället räknar vi lugnt med att den oprövade tekniken kommer att finnas på plats när vi behöver den om 25-30 år.
Hur har vi hamnat här?
En god ledtråd finns i boken ”Power in a Warming World” (MIT Press) skriven av forskarna David Ciplet, J. Timmons Roberts och Mizan R. Khan som kom ut i höstas, inför Parismötet. Författarna har följt FN:s klimatförhandlingar från Köpenhamn och framåt, och analyserar hur diskussionerna kunde gå från att handla om ett avtal med utsläppsminskningar i linje med vetenskapen och förpliktigande för alla parter, till ett avtal som bygger på frivillighet.
Det började när USA:s president Barack Obama klev in på ett möte med de så kallade Basic-länderna (Brasilien, Sydafrika, Indien och Kina) i Köpenhamn. Tillsammans skrev de Köpenhamnsackordet, där bindande utsläppsminskningar ersattes med frivilliga åtaganden. Motståndet mot det plötsligt uppkomna förslaget var stort i Köpenhamn, men efter ett års lobbying – med bland annat hot om indraget bistånd för de länder som inte ställde sig bakom och löften om klimatfinansiering till de som gjorde det – var det bara Bolivia som fortfarande stod emot ett år senare i Cancún.
När Parisavtalet skulle förhandlas fram i december i fjol var Köpenhamnsackordet grunden.
För de stora utsläpparna är det en tydlig framgång. Med frivilliga utsläppsminskningar som grunden i avtalet har de kvar alla makt och behöver bara lova minskningar som inte betyder särskilt stora uppoffringar. Dessutom kan de fortsätta att hålla fossilindustrin under armarna. I fjol fick fossilföretagen globalt 5,3 miljarder dollar i statligt stöd enligt Internationella valutafonden, IMF, och Ciplet, Roberts och Khan visar på ett övertygande sätt hur fossillobbyn fortfarande har stor makt över förhandlingarna.
Förlorarna på den nya ordningen är som vanligt de som är mest sårbara, som samtidigt har gjort minst för orsaka klimatförändringarna. Många små havsnationer jublade över att 1,5 grad stod med i Paris, men med tanke på att inte ens Sverige – som ser sig själv som ett föregångsland – lyckas formulera ett klimatmål som ligger i linje med målet, får vi tyvärr avfärda 1,5 grad som en orealistisk dröm och erkänna att vi tycker det är acceptabelt att vissa öar försvinner under vågorna så länge vår livsstil inte hotas.
Om vi ska ändra den här utvecklingen, och skapa global klimaträttvisa, måste vi lära oss att atmosfären inte är en sophög för världens rika. Vi måste dela på den kvarvarande koldioxidbudgeten, och utan ett rättvist avtal blir det upp till civilsamhället att se till att politikerna inte roffar åt sig mer än sin beskärda del. För EU handlar det om att vi måste minska våra utsläpp med cirka 80 procent till 2030 för att kunna klara tvågradersmålet (som sagt, 1,5 är nog orealistiskt). Vi måste också snarast ställa oss upp och utmana fossilindustrin, för vi kan inte lita på att Dr. Strangelove kommer med teknikfixen.