Prata om kön – trots allt

Amanda Setterwall Klingert om den internationella kvinnodagens paradoxer.

Feminism. Även den som inte vill framhäva könets betydelse bör minnas den kamp som har gjort just detta möjligt, skriver Amanda Setterwall Klingert i ett debattinlägg.

Feminism. Även den som inte vill framhäva könets betydelse bör minnas den kamp som har gjort just detta möjligt, skriver Amanda Setterwall Klingert i ett debattinlägg.

Foto: Sonja Iskov

Kulturdebatt2016-03-08 09:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Den åttonde mars varje år vaknar jag och är kvinna. ”Kvinnan” rentav. Allt jag ser, läser och tänker färgas just idag av min könsidentitet. Men gör det inte alltid det? Utspelas inte en människas hela liv i en sådan identitets tecken? Inte nödvändigtvis. För varje generation sedan nittonhundratalets början har allt fler haft möjligheten att inte bry sig så mycket, om de inte velat. Det är kanske därför som jag, och många fler, möter den internationella kvinnodagen med blandade känslor. Det finns inga ursäkter för att avfärda historiska kvinnor idag: hade det inte varit för deras hårda kamp hade vi inte kunnat äga, ärva, rösta eller ens bestämma över våra kroppar. De hade kunnat vara vi, och de kämpade för oss. Samtidigt känns de så främmande i sina långa kjolar och vackra hattar! De mässar ordet ”kvinnan” som om de hade en gemensam identitet, och dessutom försökte nåla fast den vid oss. Hur ska jag närma mig dem?

När den internationella kvinnodagen uppstod handlade den mycket om rösträtt. När denna uppnåtts fokuserade dagen, liksom kampen i stort, med tiden på sådant som rätt till skilsmässa och lika lön. I dag är den formella kampen vunnen här i Sverige och individens liv ska inte behöva avgöras av kön.

Ändå gör det fortfarande det för många. Det behöver inte vara fel förstås: könsidentitet kan vara en positiv kraft, en källa till trygghet, gemenskap eller kreativitet. Inte minst för de som en gång tvingats in i en felaktig könsroll. Men kön är ju bara en av väldigt många aspekter av livet, en av många faktorer som skiljer människor åt eller förenar dem. Ändå kan det, i media såväl som i vardagen, än framstå som det viktigaste hos en människa. Och debatten kan bli självmatande: något i vår fixering vid kön leder till problem, en nödvändig diskussion uppstår – och vi blir intresserade och än mer fixerade.

Var det verkligen målet? Är det vad folket med långa kjolar kämpade för? Jag tror inte det. Jag tror tvärtom att de visste något vi idag har glömt: kön behöver inte vara så förbaskat viktigt. Den som vill bör slippa tänka på det. Kunna prata om annat! Diskussionen om ”kvinnans roll i samhället” lyftes just för att komma ifrån låsningen att kroppen skulle avgöra allt. Jag tror att de som kämpade hade häpnat om de fått veta, att folk än idag måste förhålla sig till ”könsroller” och planera sina liv antingen för att motsvara eller bryta mot dem. Som om varenda tanketråd måste fästas i köttet för att räknas, istället för att nå stjärnorna med det som utgångspunkt. Som om människan inte är tillräckligt fast i sin kropp under sin korta tid på jorden!

Tusentals människor i det förflutna ägnade sina liv åt kampen för att vi skulle slippa vara bundna av kön. De lyckades och jag kan därför ägna mitt åt att prata om annat, om jag vill. Vilket de nog också hellre hade gjort. Därför pratar jag, för det mesta, inte om könsidentitet. Tycker i allmänhet att det är en privatsak, faktiskt. Men just idag är annorlunda. Idag, den åttonde mars, minns jag dem som kämpade och allt absurt motstånd de mötte. Idag pratar jag om könsidentitet, dels för att det är en av många aspekter på livet, men ännu mer för alla som aldrig fick prata om annat. Alla som genom historien tvingats vara sitt kön först och främst, hela tiden, och alla som fortfarande tvingas till det.