Först och främst: ett stort hurra för Svenska Akademien och dess beslut igår. Sällsynt välmotiverat och ändå modigt. Alla som läser Aleksievitjs verk blir bättre människor. Gott så.
Men för att ändå orsaka lite olåt i all lovsång: vad är grejen med detta ”Vitryssland”? Kan folk inte lära sig vad landet heter?
Belarus. Belarus. Belarus. Ska jag ta det igen? Belarus. Uppfattat? Det ska inte vara nåt annat. I synnerhet inte från Svenska Akademien.
I åratal nu har det gjorts ihärdiga försök att befria svenskan från detta ordet ”vitrysk” med alla dess obehagliga avledningar. Vad man istället ska säga är ”belarusisk”, ”Belarus” etc. Varför då? För att det heter så, ljushuvud. Alltså: ”rus” är inte detsamma som ”Ryssland”. (”Vit” däremot kan funka för ”bel”.) Rus är en benämning på ett större historiskt område som idag omfattar stora delar av Västra Ryssland, Ukraina, Belarus och Baltikum. Ryssland - det är nåt annat, det kom sedan. En visserligen haltande jämförelse kan göras mellan Germanien och alla de stater som utvecklades ur det området. Tänk er att man i USA skulle kalla oss svenskar för brown Germans, hur kul skulle det vara? Men det är ungefär vad vi gör när vi envisas med detta ”Vitryssland”.
Svenska Akademien – vårt älskade modersmåls livgarde – har faktiskt bestämt sig för att ändra på detta. Redaktionen för Svenska Akademiens ordlista (codex SAOL) och Akademiens språkkommitté tog redan 2009 ett beslut: belarusisk ska det heta, inte vitrysk. Detta enligt ett brev från förre ständige sekreteraren Englund till den så kallade Initiativgruppen för Belarus. Det finns bevis!
Men vad händer, när nu äntligen Svetlana Aleksievitj får sitt Nobelpris och vi för en gångs skull pratar ett par dagar om detta förträngda grannland?
”Nobelpriset i litteratur 2015 går till den vitryska författaren Svet...” Och så fortsatte det. Det fanns ett möjligheternas fönster, men nu slog det igen. Och det är för sent för allt utom firande.
Tydligen hade Akademiens lovvärda försök att rädda oss från detta förskämda ord ”vitrysk” hindrats av mina kollegor gnällspikarna på UD, Språkrådet eller vad det var. Vad ska vi göra för att sluta förolämpa vårt grannfolk?