”Armlängds avstånd” anses gälla när offentlig konst ska beställas i Uppsala kommun. Men den ordningen är nu inte alltid för handen och den får ibland oväntade, ja oönskade konsekvenser.
När den dåvarande kulturnämnden i Uppsala i juni 2012 beslutade om konstnärlig gestaltning av paradgatan fick Erik Krikortz i uppdrag att förverkliga det konceptuella verket ”Souvenir”.
Ett från början diffust konstprojekt (enligt de inblandade) där det också ingick att delarna i projektet kunde förändras efterhand. Ett av inslagen var att försköna den grå av graffiti solkade markvärmecentralen i Carolinabacken med en muralmålning. Ingen visste vid beslutstillfället vilken målning eller varifrån, även i övrigt var de enskilda delarna oklara.
De moderata ledamöterna reserverade sig mot beslutet och menade att man borde ta fasta på Uppsalas kärnvärden. Föga anade man vare sig från moderat eller annat håll i nämnden att det skulle bli denna kopia av Max Lingners 1950-talshyllning till DDR.
Ska då vi politiker ta ställning till innehållet i ett konstnärligt verk? Givetvis finns inget utrymme för att ifrågasätta konstnärens integritet eller yttrandefrihet, men det finns också en urvalsprocess av vilka konstnärer som får vilka uppdrag. Därtill ett ansvar för hur skattepengarna ska fördelas och hur det offentliga rummet gestaltas. Alla konstnärliga yttringar och tolkningar lämpar sig inte var som helst.
Inte så sällan har nämnden beslutat köpa in ett visst verk, som var fallet med Jan Svenungssons ”Tionde skorstenen”, eller haft en beställning som inte lämnat vidöppet tolkningsutrymme.
En av alla de uppsalabor som hört av sig till mig, konstaterade att böcker och filmer kan var och en välja att läsa eller se, likaså konst på museer. Men den offentliga konsten i gaturummet ger oss inget val.
Därför har kulturnämndens förtroendevalda ett ansvar som inte kan avfärdas med ”armlängds avstånd”. Vi svarar inför uppsalaborna för att den konstnärliga utsmyckningen fungerar i sin miljö och tillgodoser olika smaker och inriktningar. Konst må beröra oss och uppröra, men det finns gränser.
I fallet med DDR-konsten och ”Souvenir” kunde inte detta ansvar tas, eftersom innehållet var höljt i dunkel. Nämnden köpte grisen i säcken. En bättre process och dialog före och efter beslutet, hade varit på sin plats och förhoppningsvis blir det en gemensam lärdom för alla inblandade att ta med sig.