Tack Richard Sörman för din intressanta krönika i UNT den 11 juni, om universitetslärarnas arbete och den kontroll- och kravapparat de utsätts för.
Det Sörman beskriver är ju i mångt och mycket det som många lärare i grund- och gymnasiekolan fått uppleva och arbeta med alltsedan millennieskiftet, en pedagogik och metodik som bland annat pedagogikprofessor Jonas Linderoth kritiserar i sin bok "Lärarens återkomst" (2016).
Och nu verkar grund- och gymnasieskolans arbetsformer ha smittat av sig ordentligt på den högre utbildningen.
Själv både grund- och forskarutbildad vid Uppsala universitet under 1960- och 70-talen, blir jag mycket förvånad över vad jag läser i Sörmans krönika.
Vad var det för fel med den undervisning, de prov och den betygsättning vi fick uppleva då? Inga större vill jag hävda.
Varför verkar studenten av idag behöva en slags kindergarten-behandling?
Vi måste anpassa kursinnehåll och undervisningsformer till studenternas förutsättningar, berättar Sörman. I det akademiska sammanhanget måste väl en sådan omständighet betraktas som en främmande partikel.
Så vart är den högre utbildningen på väg? Är det inte en mogenhetsexamen som dagens studenter alldeles nyss klarat av? Jag börjar tvivla.
Vid dagens universitet ska uppenbarligen inte bara lärarna, utan även forskarna, styras allt mer. Forskarna samverkar för lite med den ena och den andra menar regeringen, som vill ekonomiskt bestraffa den som inte rättar in sig. Efter att ha läst Sörmans krönika, Linderoths bok och 2016 års forskningsproposition ligger det nära till hands att travestera en känd författares pjäsfigur:
Någonting är ruttet i Utbildningssverige.
Lärarutbildad, Fil. dr. med 35 års erfarenhet forskning, samverkan och innovation.