Jag var nitton år när jag gick mitt första åttonde-mars-tåg genom Uppsala. Skrek: Vi! Tar! Natten! Tillbaka!
Men då var det liksom redan försent.
Gymnasiedörren hade slagit igen och jag och mina kompisar hade upplevt det mesta av allt som ”inte borde hända tjejer”. (Med tjejer menar jag alla som definierar sig som sådana.) Och i den perioden av livet spelade det ingen roll att jag var vit medelklass. Att gymnasiet hade utspelat sig på den mest anrika skolan i hela Uppsala: Katedralskolan. Kanske var det till och med en nackdel?
För där händer väl ingenting?
Där mår väl inte tjejer dåligt?
Unga i åldern 18-24 är den grupp i samhället som är mest utsatt för våld (Nationellt centrum för kvinnofrid). Specialistläkaren Helena Blom visar i sin avhandling ”Ungdomars utsatthet för våld – ett svenskt perspektiv” (2015) att det frekventa våldet bland unga inte helt oväntat leder till psykisk ohälsa. En rapport från Folkhälsomyndigheten, januari 2016, klargör att den psykiska ohälsan ökar bland unga flickor i västvärlden just nu, samtidigt som forskning från NCK visar att de med psykisk skörhet eller sjukdom löper en förhöjd risk att drabbas av sexuellt våld. Och den som en gång utsatts för ett brott riskerar att utsättas igen (Brottsofferjouren).
Det är en strukturell karusell, och den börjar om med nya generationer varje år. För en enda kvinna som misshandlats i 20 år kan samhällskostnaderna uppgå till 2,5 miljoner kronor, enligt juristen Katarina Winehalls studie ”Räkna med kostnader – en fallstudie om mäns våld mot kvinnor” (2006). Och staten betalar. Vi snackar pengar. Kvinnor får kosta, tydligen. På Katedralskolan i Uppsala går det 385 killar och 697 tjejer, enligt skolans siffror. En feminist som kommer och sprider kunskap till eleverna på internationella kvinnodagen borde således få kosta pengar. Till och med mycket pengar.
Så händer det: Katedralskolan bjuder in mig till att föreläsa den 8 mars. Jag vill kasta mig på cykeln och lyfta på den tunga ekdörren till den värld där jag mådde så fruktansvärt dåligt i tre år, som härbärgerade mina självskadebeteenden, som dolde alla svarta tårar droppande ner på illaluktande toagolv. Jag vill konfrontera hor-ryktena som florerade, all usel självkänsla vi matades med, alla trötta vuxna som vägrade se en ung människa som skadar sig själv. Jag vill vara den vuxna person vi inte mötte då, den utbildade feminist som aldrig kom.
Men Katedralskolan, som förberedde mig inför ett framtida yrkesliv och tränade mig för universitetet, har inte möjlighet att betala mig för att föreläsa inför tre klasser om feminism. Jag är alltså författare, det är mitt yrke, och jag har 323 000 kronor i studieskulder för min utbildning till just det. Det kommer en manlig författare till samma typ av event, han får betalt. Jag ber till slut om ett symboliskt arvode. Men det går inte att få till.
Och de internationella kvinnodagarna kommer och går, vi läser om löneskillnader, om unga som mår allt sämre, om hat och våld. Men strukturerna består. Tjejjouren ställer ju upp gratis. Och jag har dessutom varit elev på skolan. Ska jag inte bara vara … snäll?
Det är egentligen ett klockrent uppdrag för en som brinner för unga och gärna vill hjälpa till att stärka deras självkänsla, eller rentav hamna i en diskussion som inte alls stärker – men som ändå djupt inne sår ett frö, bara ett tankefrö, ett motståndsfrö, eller ett fuck you-frö. Allt är okej. Bara det händer något som förändrar! Kulturen kan verka på det sättet, kan göra det paradoxala i människan hanterbart. Som det heter i Skolverkets beskrivning av svenskämnet på gymnasiet ska eleverna kunna ”använda” skönlitteratur ”som källa till självinsikt och förståelse av andra människors erfarenheter, livsvillkor, tankar och föreställningsvärldar. Den ska utmana eleverna till nya tankesätt och öppna för nya perspektiv.”
I den processen tror jag att sättet som man får de nya perspektiven på spelar roll. Inhämtandet av kulturen kan behöva ske utanför bedömningskraven, utanför lärarens betygsblick. Om konsten kommer fri, får även eleven ta del av den fri. Genom till exempel ett författarframträdande. Men det är en frihet som kostar, eftersom den uppstår ur yrkeskunnande och erfarenhet.
Ytterst är det en politisk fråga: skolorna bör ha en större pott med pengar avsatt till detta område. Författare jobbar inte gratis. Föreläsare om feminism jobbar inte gratis. Unga tjejers hälsa måste få kosta – gärna innan den har blivit till cementerad ohälsa för miljonbelopp.