Var överlever idéer, eller för den delen fördomar? I människors huvuden, på bokhyllorna, i arkivlådor – eller var?
I Uppsala läns folkrörelsearkiv finns några mappar med papper från den 1934 bildade ”Nationella studentklubben”. Bland arken hittar man bland annat ”Judeutredningen” från 1935. I oktober skriver studiesekreterare Thor W Larsson från moderorganisationen SNF, Sveriges Nationella Förbund, till ordföranden Th. Åke Leissner och ber ”om Studentorganisationernas hjälp för undersökning av ’judefrågans’ läge i vårt land.” Lokalföreningen ska svara på frågorna ”I vilken utsträckning ha judiska intellektuella flyktingar vunnit inträde i de olika läroanstalterna?”, ”Hur många judiska professorer finnas?” och inte minst: ”Existerar en Judendomens internationella organisation?”
I spåren av de tyska Nürnbergslagarna från 1935 hade ”judefrågan” blivit ett samtalsämne också i Uppsala. Den 3 december samma år ordnades en debatt av studentkåren om just ”judefrågan”, där den välkände professorn i semitiska språk, H S Nyberg, avvisade antisemitiska perspektiv som ohistoriskt nonsens. Andra käftade emot. En av dem som yttrade sig var just Nationella studentklubbens ordförande Leissner, som enligt Tidningen Upsala hävdat ”att kampen mot antisemitismen vore täckmantel för politisk propaganda”. Samtidigt pågår alltså Nationella Studentklubbens egen utredning om ”det judiska inflytandet i Uppsala”. I februari skickar man in sitt resultat: ”Endast i ringa utsträckning ha judiska flyktingar vunnit inträde i härvarande läroanstalter” och antalet ”professorer av judisk ras är obetydligt – inom medicinska fakulteten finnas två och bland pensionerade lärare tre.”
Nationella studentklubben var en del av Sveriges Nationella Ungdomsförbund, som under 1934 brutit med den tidens moderater, Allmänna valmansförbundet, släppt förledet ”Ungdoms-” och fått tre riksdagsmän att gå över till SNF. Kommunalvalet 1935 såg också ut som en framgång då SNF ökade sin representation i flera kommuner. Men redan i valet 1936 röstades de tre riksdagsmännen Meyerhöffer, Jacobsson och Gustafsson bort.
SNF hade vuxit fram ur ”Unghögern”, en hypernationalistisk rörelse där bland andra uppsalaprofessorn och statsvetaren Rudolf Kjellén var en av de stora inspirationskällorna, då särskilt hans idéer om nation och folksjäl. En annan unghögerman, Adrian Molin, gick så långt som att i ett föredrag hos Heimdal 1934 (senare utgivet i bokform) påstå att nazismen var en helt igenom svensk uppfinning, och syftade då på den sorts nationalism som Unghögerrörelsen formulerat. Vid trettiotalets mitt hade SNF 30-40 000 medlemmar, många unga, och i organisationens led fanns gott om akademiker och studenter.
SNF kallade sig aldrig nazister, även om man också hade sin egen ”kampuniform”: tvärtom betraktade man svenska nazister som underklassiga och ”plebejiska”. Kring SNF samlades framförallt de som uppfattade sig om en orättvist undanskuffad ”samhällselit”.
Liberalers och socialdemokraters övertag i politiken och demokratins genombrott hade medfört en medelmåttornas tyranni.
SNF gav ut veckobladet ”Nationell tidning” där man ägnade sig åt ohöljd antisemitisk propaganda. Huvudfienderna var sossar och liberaler, som man menade i hemlighet försökte öppna dörrarna för ”ohämmad judeimport”. Det är också Nationella studentklubben – vars medlemmar under sent trettiotal kopplat ett grepp om styrelseposterna i konservativa Heimdal – som ligger bakom Bollhusmötet i februari 1939. Också där är huvudfienderna dels judarna, dels de liberala, socialdemokratiska och kristna studenter som vädjat hos statsminister Hansson om att Sverige bör ta emot studentflyktingar från Nazityskland. Som Nationella studentklubbens grundare Leissner uttrycker det i talarstolen den kvällen:
”Uppvaktningar är endast ett av de medel, som användes för att övertyga det svenska folket om dess skyldigheter gentemot de internationella flyktingarna (…) det ständigt upprepade motivet till dessa försök till opinionsbildning är vår ’humanitära’ plikt att minska lidandet i världen.”
Om någon tycker sig känna igen tongångarna är det ingen tillfällighet. Mellan då och nu går en tydlig axel.
Sveriges Nationella förbund är idag nästan helt okänt. Och tämligen ”obeforskat”, som det heter med en akademisk term. Men SNF var mer inflytelserika än de i efterhand förlöjligade naziströrelserna Lindholmarna (SSS) och Furugårdarna. Att ha varit aktiv i nazistpartierna blev också en black om foten om du ville göra karriär i Sverige. Men medlemskap i SNF var något annat. De som varit med i till exempel Nationella Studentklubben i Uppsala gick oftast lysande karriärer till mötes – vilket den kan konstatera som begär fram medlemslistan på Folkrörelsearkivet (man får numera bara se en kopia). Det gick bra för den ovan nämnde Leissner, som blev sekreterare till den blivande högerledaren Fritiof Domö, grundade Fria Moderata Studentförbundet och var en av initiativtagarna till SACO. Han blev med tiden biträdande byråchef på AMS och dog 1983.
SNF:s språkbruk och idéer syns och hörs idag tydligare i svensk politik än på länge. Nyligen skrev Björn af Kleen ett stort reportage i Dagen Nyheter (19/12) där han gick igenom vad han beskrev som den nya ”nationella” rörelsen i Sverige, med fokus på det SDU som nyligen klippts av från moderpartiet Sverigedemokraterna. När man hör bland andra Gustaf Kasselstrand och William Hahne uttrycka sig används ordet ”nationell” på precis samma sätt som då SNF var en kraft i Uppsalas studentpolitik. De som intervjuas av beskriver sig på samma sätt som SNF:arna: som en undanskuffad ”elit”. Som William Hahne säger: ”Det handlar om att vi i den nya generationen har en annan bakgrund... Vi i SDU vet hur man för sig, klär sig, beter sig. Vi har eller är på väg mot högre utbildning”. Dags för revansch.
Unghögerns idol Rudolf Kjellén har ibland använts av Sverigedemokrater som inspirationskälla. När SD använder ordet ”folkhem” är det i den exkluderande variant som Kjellén myntade, inte den man förknippar med Per Albin Hanssons berömda tal. Hela begreppsapparaten från 20- och 30-talets strider är åter på plats: när SD vill bilda nytt ungdomsförbund efter brytningen med SDU väljer man att kalla det ”Ungsvenskarna”. Det var nämligen vad svenska högern kallade sitt nya ungdomsförbund efter brytningen med SNF 1934. Sverigedemokraterna visar åter att man mycket väl vet att man spelar med pjäser och ord ur svenskt trettiotal.
Nu är det dags för SNF:s arvtagare att kliva ut ur garderoben. Deras slagdängor från trettiotalet tycks ligga alldeles rätt i munnen hos sådana som Kasselstrand, Hahne och de andra som idag kallar sig ”nationella”. Ingen verkar höra ekot kring deras ord. Utom de själva.
Så var har dessa idéer vistats, var har de överlevt? Det har alltid existerat en subkultur långt till höger och en självutnämnd elit som känt sig lurad på sin förstfödslorätt av samhällets demokratisering. Problemet är att så få känner igen tankarna och kan placera dem i deras rätta sammanhang. Faran ligger i att låta grupper som dessa använda ord som ”svensk kultur” eller till och med ”Sverige” som om det vore deras. Det är de inte. Det ligger på oss andra att visa att det betyder något helt annat.