Debatt: Ett andrum från anständigheten

Alternativt skyddsbehövande.

På vanlig svenska: krigsflyktingar. I de allra flesta fallen från Syrien.

Och ungdomar. Barn, i juridisk mening. Många ensamkommande. Eller delar av familjer som tvingats fly utan identitetshandlingar, och som därför nu ska stoppas vid gränsen. Det är de människor som konkret kommer att drabbas av regeringens senaste åtstramning.

Jag har sett det här förut, för drygt 25 år sedan, när regeringen Carlsson med det så kallade ”Luciabeslutet” den 13 december 1989 stängde gränsen för flyktingar från den muslimska minoriteten i Bulgarien. De flydde inte från krig, men från en pogromliknande situation. Då stod framför allt kyrkan emot, vänsteraktivister, kristna, miljöpartister, folkpartister och KD-are turades om att vakta kyrkorna där flyktingarna fick sova i visserligen förrädisk trygghet.

Arbetarrörelsen mot kyrkan. Rädsla och rasism mot anständighet. I Tyskland brann flyktingförförläggningarna, snart gjorde de det i Sverige också.

Även idag är det i första hand mot Tyskland och mot Sverige som blickarna riktats. Tyskland har tagit emot överlägset flest asylsökande – prognoserna om 800 000 innan årsskiftet kommer sannolikt att överskridas – men även Sverige har fört en hyfsat anständig politik även om vi kommer att hamna under de 200 000 som det talats om. Merkel har tagit strid mot det övriga EU, och det viktiga är inte hur hon har gjort det, därom finns mycket att säga, utan att Sverige, till skillnad från övriga nordiska länder, och från resten av EU, har gett henne ett stöd. Liksom Merkel har vi vägrat tala om den förkättrade ”Obergrenze”. För ett ögonblick har Löfven, och för den delen Romson, varit statsmän (som det kallas) på en nivå som gett avtryck långt utanför Sveriges gränser.

Tills nu, då.

För även om gränsen inte är stängd än, åtminstone inte om man fick med sig ID-kortet, kan ordet ”andrum” inte missförstås. Det betyder stopp, eller åtminstone betydligt färre.

Med andra ord: det spelar inte så stor roll vad Norge och Danmark kommer att göra. Vi vet redan nu hur de svarar på den svenska skärpningen av flyktingarnas rättigheter. De försämrar sina villkor än mer.

Det väsentliga, och helt avgörande, är att Löfven och Romson med sitt utspel, och sin rädsla inför domen från den svenska opinionen, bidrar till att försvaga även Merkels position. Då är allt tal om att påverka på den europeiska nivån helt meningslöst.

För Löfven och Romson är trots allt inte Merkel och ingen kedja är starkare än dess svagaste länk.