”Det här folket försvarar inte Jugoslavien längre. Det här folket försvarar sitt eget liv, medborgarnas liv, civilas liv, sin frihet till liv och sina barns liv. Politiken är inte längre viktig, bara liv, liv, alla de här människornas liv, och de andras liv, de på bergen, även de som skjuter, även deras liv.”
Den berömde skådespelaren Rade Serbedzijas ord möter mig när jag kommer hem från skolan. Jag har slagit på teven trots att jag borde göra läxan, betygen är viktiga för min framtid, det vet jag, men mitt favoritprogram ska börja snart, jag ska bara se det och sen. Men mitt favoritprogram börjar inte. I stället har de satt in en extra nyhetssändning. Något har hänt. Serbiska krypskyttar har skjutit ihjäl två demonstranter i Sarajevo. Stämningen på Sarajevos gator är otyglad. Rasande. Och det är bara början. Något mycket värre är på väg att hända. Men det är jag för fjortonårig för att föreställa mig.
Så minns jag den 5 april 1992. Jag var i min hemstad Gornji Vakuf, slog på teven, kriget var där och sen? Åtta månader senare befann jag mig på en flyktingförläggning i Sverige, en månad efter det dog min pappa av en granat ett stenkast ifrån partisankyrkogården utanför vår stad och nu? Åren har gjort sitt, jag är svensk medborgare, skattebetalare, integrerad, tror jag, vem vet vad integration är, kriget är sedan länge slut och en av de ansvariga, Karadzic, har äntligen fått sin dom. Skyldig. Brott mot mänskligheten. Vad har jag att säga om det?
Med min bakgrund borde jag överväldigas av känslor, men när jag läser om domen är det tomt. Jag känner inget. Ingen lättnad över att rättvisan är skipad. Ingen ilska över att han fick fyrtio år i stället för livstid. Ingen besvikelse över att han friats på en av åtalspunkterna. Inget.
Det enda jag tänker är att det inte finns någon rättvisa. Inte för de döda. De döda kommer aldrig tillbaka. Deras liv kommer för alltid att förbli avbrutna. De kommer aldrig att få avsluta sina tankar. Aldrig gå klart sina ärenden. Aldrig drömma klart sina drömmar. Inga domar i världen kommer någonsin att ge dem chansen att ta vid där de avbrutits.
Och vad gör straffet med den dömde? Han känner ingen ånger. Ett liv i fängelse kommer knappast att få honom att reflektera, ifrågasätta sina motiv, omvärdera sin världsbild. Han är övertygad om sin oskuld. Oskuld! Förstår ni vad det innebär? Inte jag heller.
Hur kan han leva med vetskapen om vad han gjort, vetskapen, och ändå uppleva sig vara oskyldig? Jag vill förstå. Det är smärtsamt att gå tillbaka, att rota i eländet, men jag måste. Hur rättfärdigar han sina handlingar? Det gör ont att försöka sätta mig in i den ondes tankar, men jag har inget val. Det tar emot, men jag lever för att förstå, inte för att få ro.
När jag går igenom teveklipp från 1991 och 1992 blir det tydligt att han anser att muslimerna och kroaterna vill tvinga ut de bosniska serberna ur Jugoslavien. Inte genom fördrivning, utan genom att folkomrösta om självständighet. Om Bosnien Hercegovina blir självständigt kommer serberna att bli minoritet där och det kan han inte acceptera.
I det ökända talet från oktober 1991 säger Karadzic: ”Inför den inhemska och internationella offentligheten ska vi förhindra er att begå våld, konstitutionellt våld. På det konstitutionella våldet följer alla andra typer av våld. (…) Tro inte att ni inte kommer att föra Bosnien Hercegovina till helvetet och det muslimska folket in i förintelsen. Det muslimska folket kan inte försvara sig om det blir krig här.”
När folkomröstningen blir ett faktum fyra månader senare bojkottas den, på det serbiska nationalistiska partiets uppmaning, av stora delar av den serbiska befolkningen. Det totala valdeltagandet landar på 63,7 procent varav 99,7 procent röstar för självständighet. Folket har sagt sitt. Använt sin demokratiska rättighet, enligt vissa. Begått konstitutionellt våld, enligt andra.
Ledningen för det serbiska nationalistiska partiet ogiltigförklarar valet redan innan det ägt rum och bildar en serbisk utbrytarrepublik. I samband med utbrytarrepublikens kungörelse i januari 1992 säger en annan sedermera dömd krigsförbrytare, Biljana Plavsic: ”De som vill att Bosnien Hercegovina ska bli internationellt erkänt måste veta att ett land, och särskilt ett stort land där man regerar över andra nationer, inte erövras vid ett förhandlingsbord. Även de minsta länderna i historien har skapats med sabeln. Så skapades också Jugoslavien. Och ännu har ingen skapat ett land där det serbiska folket har underkastat sig.”
Momcilo Krajisnik, också krigsförbrytare, beskriver det nära förestående våldet som det serbiska folkets befrielse från livegenskap: ”Det serbiska folket är tvunget att försvara sin frihet, sin suveränitet, sin status som konstitutionellt folk, sin värdighet och sin framtid.”
Jag börjar förstå den här nationalismensmekanismer. Likt en narcissist har den en grandios självbild. När den inte får som den vill infinner sig en känsla av förödmjukelse. För att bevara sin grandiositet anser den sig tvungen att ta till våld. Kompromisser finns inte. När den grandiose kompromissar har den underkastat sig. Förödmjukats. I den grandioses värld har de andra bara två val: Antingen gör ni som vi vill eller så förintas ni.
På det sättet kan den dömde fortfarande se sig själv som oskyldig. Visserligen har han begått avskyvärda handlingar, men det anser han sig ha tvingats till. Hade muslimerna och kroaterna gjort som han velat då hade de undkommit lidandet. Han kan medge att de har gått ett fruktansvärt öde till mötes, men de har sig själva att skylla.
En annan sak som slår mig är att nationalisternas utgångspunkt är att etnicitet är en essentiell del av en människa. Alla som tillhör en etnisk grupp förutsätts ha exakt samma intressen och kan därför bara företrädas av ledare inom den etniska gruppen. Under rättegången i Haag säger Karadzic: ”Vad kunde det lilla serbiska samfundet i Bosnien Hercegovina göra? Förutom att ge upp? Förutom att förneka sig själv och ge upp?”. I hans värld kan en serb inte leva i ett multietniskt Bosnien Hercegovina utan att förneka sig själv. Det spelar ingen roll vem serben är som människa. Etnicitet är allt.
Vad Bosnien Hercegovinas exempel så smärtsamt visar är hur farlig tanken med nationalstaten är om den bygger på etnicitet. I ett multietniskt samhälle kan den lätt leda till förtryck och i värsta fall till förintelse av de grupper som inte anses höra hemma i nationen. Och då spelar det ingen roll hur många vi är som ställer oss på gatan och skriker efter liv.