Är detta det bästa vi kunde göra?
Detta är den mest befogade frågan efter domen mot Radovan Karadzic. Med den domen, och ytterligare några mot bland andra hans general Ratko Mladic, och sannolikt ett överklagande av samtliga dessa domar, kommer den särskilda, tillfälliga tribunalen för de brott som begicks under krigen i det forna Jugoslavien att avsluta sitt arbete. Det lär ta ett par år till, sen är det slut. Då är det också slut på Clintonerans försök att utnyttja (det tillfälliga?) slutet på det Kalla kriget för att äntligen ta det steg som förespråkats redan efter andra världskriget, nämligen att se till att det internationella samfundet skulle ta ett gemensamt ansvar för att beivra de allra värsta brotten, de som oftast begås i samband med väpnade konflikter. Tribunalerna för Jugoslavien och Rwanda, liksom andra varianter på temat i Sierra Leone, Kambodja och Libanon, var nyskapande och av ad-hoc-karaktär just för att planerna på ett skapa en permanent internationell brottmålsdomstol hade skrinlagts i början av femtiotalet. (Sverige hörde till motståndarna).
Det finns mycket att kritisera, men det går samtidigt inte att förneka att ad-hoc-domstolarna varit de hittills mest framgångsrika försöken att fortsätta den tradition som domarna mot nazismens och den japanska imperialismens ledare i Nürnberg och Tokyo hittills varit det främsta exemplet på. Det har inte minst varit en styrka att de varit just specialdomstolar, med ansvar begränsat i tid och rum. Beroendet av stormakterna har blivit mindre uppenbart då. Mot den internationella brottmålsdomstolen ICC, och det faktum att den i praktiken blivit en specialdomstol för Afrika – och ett verktyg för FN:s säkerhetsråd – riktas befogad kritik.
Det är svårt att argumentera mot att de 160 personer som på olika sätt varit föremål för Jugoslavientribunalen ändå utgör en ganska betydande del av de som verkligen varit ansvariga för minst 130 000 människors död, och att många fler förföljts och fördrivits. Domen mot Karadzic visar att även politiskt ansvar kunnat utkrävas, sedan de viktigaste ledarna (Milosevic, Tudjman, Izetbegovic) hunnit avlida innan de ställts inför rätta eller, i Milosovic fall, innan dom avkunnats. Det är inte alls dåligt. I sitt sammanhang kan det mycket väl vara det bästa de generationer som lever nu får se. Det har inte försonat de stridande folken, men det är kanske inte heller att begära av en domstol.
Det juridiskt mest intressanta i domen var frikännandet för folkmord begånget i andra områden än Srebrenica. Samtidigt vittnar detta om en annan sida av hur den internationella rättvisan politiserats. Raphaël Lemkins begrepp folkmord, som skapades för att i efterhand täcka händelser som liknade Förintelsen av de europeiska judarna – ingen dömdes för folkmord i Nürnberg – har utvecklats till en magisk ribba att överskrida för att framkalla politiska åtgärder. Till exempel hävdar delar av den romska medborgarrättsrörelsen att förföljelsen av romer – inte bara massmorden under andra världskriget – borde betraktas som folkmord. Samtidigt är brottet notoriskt svårbevisat och beteckningen – folkmord, brott mot mäsnkligheten eller krigsförbrytelser – säger i sig inget om hur allvarligt brottet är, eller om hur många offer som krävts.
Komikern Henrik Schyffert brukar berätta att det var skammen över overksamheten inför lidandet i det forna Jugoslavien som drog honom ur hans 90-talistiska politiska apati. Nu är han bland annat en förkämpe för flyktingars rättigheter. Det kan nog vara så att vår förmåga att ta emot strömmen av flyktingar från krigets Balkan underlättades av det gräsrotsarbete (Arbetarkonvojen, Ship to Bosnia, Kvinna till kvinna) som utvecklades inte bara för att minska lidandet utan som ett ställningstagande mot krigets rasistiska logik. Det dubbla engagemanget är lika viktigt vid dagens flyktingkris, även om jag är pessimistisk inför utsikterna att vi någonsin får se dess högsta politiskt ansvariga inför rätta.