Det rör sig åter kring Edward Snowden. I torsdags visade SVT ett genomarbetat reportage i Dokument Inifrån om de hittills fruktlösa försöken att ge honom asyl i Sverige. Och de senaste veckorna har Dagens Nyheter publicerat flera artiklar om just den möjligheten. Det visar nog på att det rör på sig i opinionen; det är inte längre bara röster på vänsterkanten som väcker frågan utan också starka liberala sådana.
Reportaget gav även tillfälle för Snowdens vedersakare ge sin syn. Det mest tänkvärda sades av analytikern Benjamin Wittes från tankesmedjan Brookings Institution: ”Om ni ger Snowden asyl, be då också den svenska regeringen att sluta ta emot underrättelser från NSA.” Rakt på sak. Flera drev perspektivet att världen nu blivit en osäkrare plats på grund av hans läcka. Vad som gör sammanhanget komplicerat är förstås att Sverige och FRA är en integrerad del av den digitala övervakning av allas våra spår på nätet som Snowden och så många andra ser som i direkt konflikt med den demokratiska rättsstaten.
För det är rättstaten och grundlagen som ytterst står på spel. Flera av de röster i USA som menar att Snowdens avslöjanden var viktiga vill paradoxalt nog ändå ställa honom inför rätta – men med en annan agenda än NSA. Röster jag lyssnat till i amerikanska PEN driver den överraskande linjen att Snowden förmodligen skulle vinna i en civil domstol – uppbackade av starka organisationer som American Civil Liberties Union. En sådan process skulle ge Snowden-sidan möjlighet att begära ut dokument öppet redovisa hur NSAs övervakningsmetoder underminerar USAs egen grundlag. Det är där det bränner till. Säkerheten eller grundlagen? Det kastar ett intressant sidoljus över vad Hillary Clinton sagt i en aningen kryptisk kommentar: att det vore värdefullt om Snowden ställdes inför rätta. Det går att förstå på flera vis.
Den mest kände visselblåsaren i USA:s historia, Daniel Ellsberg, avfärdar en sådan tilltro till det juridiska maskineriet och menar att Snowden genast skulle låsas in för alltid och att man skulle kasta bort nyckeln. Men ytterst är det bara demokratiskt stiftade lagar som kan vakta väktarna och hindra ett nödvändigt arbete mot terrorism att samtidigt ohjälpligt krympa allas rättssäkerhet. Det är lagskyddet som måste prövas och stärkas – tekniken tänker nämligen inte försvinna.
Som Peter Wolodarski skriver i DN (8/11): ”Stater har legitima säkerhetsbehov som kan skadas av öppenhet. Total transparens är inget eftersträvansvärt mål. Men i grunden gjorde Snowden rätt: han verkade med den amerikanska konstitutionens bästa för ögonen”. Men är det då juridiskt möjligt att ge honom asyl i Sverige?
Säkerhetsexperten Wilhelm Agrell avfärdar Wittes kritik om att asyl till Snowden skulle vara hyckleri och försvåra vår relation till USA på något avgörande vis. Som han uttrycker det rör det sig om ”olika nivåer” i politiken. Dokument Inifrån-reportaget gör också klart att det ytterst blir ett politiskt beslut som hamnar på regeringens bord. De ord som till sist bränner sig fast i mitt huvud är de som Stefan Löfven fäller i regeringsförklaringen, som citeras i programmets början:
”Vad ska den blågula flaggan symbolisera? När polariseringen ökar och oron sprids behöver vi samla oss kring vilket Sverige vi vill ha… vad vill vi att Sverige ska stå för?”
Svaren på de frågorna avgör vilka vi är. När det gäller hur vi svarar om Edward Snowdens öde är det, ur ett svenskt politiskt perspektiv, just nu öppnare än på länge.