“Dominique Strauss-Kahn, Donald Trump, Harvey Weinstein - dessa tre gullegrisar borde sättas i en liten båt och skickas iväg till en öde ö”, skrev min man häromdan på Facebook.
“De skulle inte ha roligt tillsammans,” kommenterade en manlig vän – nog så insiktsfullt, vill jag tro – medan en kvinnlig vän suckade: “Om det bara vore dom” .
Att det inte bara är dom är förstås poängen med #MeToo-kampanjen som den senaste veckan fått kvinnor världen runt att stiga fram i sociala medier och vittna om att också de varit utsatta för sexuella trakasserier. Hos mig har kampanjen aktualiserat två berättelser:
Den första:
Nångång i tonåren satt jag med vid kaffebordet när min mamma hade besök av en dam som började berätta glada episoder från sin ungdom.
En utspelades på det enda jobb hon hann med innan hon blev hemmafru och som hon mindes med stor värme.
På ett mindre företag hade hon varit en av fyra sekreterare, alla i tjugo-tjugofemårsåldern, med en medelålders manlig chef.
Varje morgon hade chefen kallat in någon av sekreterarna till sitt rum och bett henne klättra upp på en stege för att ta ner en av de tjocka pärmar som stod på översta hyllan. Medan de unga damerna klättrade stod chefen och tittade och eftersom det här naturligtvis var långt före långbyxornas tid hade han utmärkt utsikt.
När jag satt där och lyssnade - året kan ha varit 1960 - kände jag mig besvärad och förvirrad på ett obestämt sätt men för damen som berättade hade alltsammans bara varit roligt:
“Varje morgon var det lika spännande att se vem han skulle välja!” avslutade hon.
Och så den andra, från 2000-talet:
Vid en litteraturkurs för läkarstudenter berättade en kandidat om hur hon tidigare på dagen hade rondat på sin klinik och av överläkaren blivit ombedd att testa knäreflexen på en manlig patient:
“Det var svårt för patienten rörde hela tiden på sig och till slut måste jag säga till: ‘Tror du att du skulle kunna försöka sitta still en liten stund?’ Det var då överläkaren la sig i och sa: ‘Det kan vara svårt att sitta still när en vacker kvinna lutar sig över en.’ Å, vad förbannad jag blev! Jag steg genast upp och vände mig mot honom och fräste: ‘Det där kan jag anmäla dig för!”
Vad ska man tycka?
Den första berättelsen vet vi nog alla vad vi ska tycka om men den här? Jag har berättat den ofta och noterat att unga kvinnor ofta hurrar för kandidaten.
Själv tänker jag: jamen, måste hon ropa på myndighetsingripande?
Kunde hon inte vänta tills ronden lämnat patientrummet och lugnt och bestämt säga: “Det var olämpligt, det där du sa nyss.”
Och kanske viktigast av allt: var det inte oprofessionellt - och självupptaget - att ställa till med en scen inför ögonen på den arma patienten som överläkarens replik antagligen hade varit avsedd att lugna?
Kan det inte finnas repliker och reaktioner som man möjligen kan uppfatta som klumpiga men inte behöver tolka som grova kränkningar? Kan det inte finnas ett förhållningssätt nånstans mellan min mammas bekants och kandidatens?
Också #MeToo kampanjen är jag ambivalent till. Den lanserades av skådespelaren Alyssa Milano som reaktion på publiciteten kring Harvey Weinstein men intressant nog har den amerikanska tidskriften Ebony rapporterat om en kampanj med precis samma namn och mål som för tio år sen lanserades av en svart kvinna, Tarana Burke - utan att nånsin slå igenom.
Jag ifrågasätter inte Milanos goda uppsåt, jag ifrågasätter inte heller att också privilegierade kvinnor kan bli trakasserade men jag tycker det kan vara viktigt att bevara sitt sinne för proportioner.