Bollhusmötet 17 februari 1939 har på senare år fått en välförtjänt uppmärksamhet, inte minst genom Uppsalaförfattaren Ola Larsmo, som både i skrift och genom en dramatisering försökt ge oss en bild av vad som hände, både i talarstolen och bakom kulisserna.
Efter långa och hetsiga diskussioner gick en flyktingfientlig opinion segrande ur den debatt som studenterna höll i studentkårens tennishall i Uppsala. Bakgrunden var ett förslag att bevilja arbetstillstånd för ett fåtal judiska läkare från Tyskland. Med rätta har mötet ansetts som en skamfläck i Uppsalastudenternas historia.
I Stockholm var det nazister som kallade studenter till protestmöte ”mot judeimporten” och den flyktingfientliga opinionen bland Lundastudenterna var värre än i Uppsala. I Lund lade man i resolutionen dessutom till en direkt rasistisk motivering. Detta har inte gjort Bollhusmötet till en mindre pinsamhet när främlingsfientlighetens historia i Sverige skrivs.
De flesta Uppsalabor har länge gått förbi den skamfilade tennishallen utan att tänka på Bollhusmötet. Förslaget från antikvariskt håll att bevara tennishallen, i dag omdöpt till Svandammshallarna, med hänsyn till det beryktade möte känns yrvaket. Vi kan vara utan hallen.
Det är lätt när det gäller historiska minnen att komma med tomma, symboliska gester. Menar man allvar med att Uppsala – och jag tycker att både kommunen och studentkåren har ett ansvar – borde göra något för att komma ihåg Bollhusmötet och mana till en generös flyktingpolitik i vår tid, finns bättre förslag.
Ett minnesplatta måste förstås sättas upp på platsen. Men varför inte göra 17 februari till en årlig minnesdag, en solidaritetsdag, då flyktingsituationen i världen och hur Sverige agerar belyses i seminarier och debatt.