Betyg på all kultur?
Tidigare inlägg: Lisa Irenius 17/11, Therese Eriksson 19/11, Lisa Irenius 20/11, Rikard Ekholm 25/11. Länkarna finns härintill.
Formfrågor får allt större betydelse för medier, från SVT:s vinjettorgier till papperstidningarnas ständiga ”omgörningar” till ny layout. Jag är verkligen ingen layout-fiende, tio års yrkeserfarenhet av tidningsredigering gör att man inte underskattar behovet av att paketera en tidning till en snygg, tillgänglig helhet.
I bästa fall stödjer och förstärker layouten innehållet, men skicklig layout kan också fungera som avledningsmanöver; ”läslockande element” kan skyla över ett magert innehåll och knappa journalistiska resurser.
Bullriga lanseringar av formförändringar tenderar att överrösta det faktum att textmängden minskat, genom tabloidiseringen av tidigare fullformatstidningar.
Minskad textmängd försvarades då med att läsarna inte hade tid att läsa långa texter och tjocka tidningar. Samma läsare förväntas i dag ha tid att följa sin tidning i flera versioner, via nya tekniska plattformar; webb, twitter, bloggar och så förstås den mediehypade Ipaden.
Till ny teknik och poängterad form hör ett visuellt symbolspråk, som mediekonsument kan man kommentera genom att klicka på ”gilla”, göra tummen upp eller ned. Vissa medier inbjuder oss att markera ett känsloläge (arg/glad/förvånad) som ”kommentar” till artiklar.
Betygssiffror ingår i det mediala symbolspråket. Betyg komprimerar innehållet, samtidigt som betyg (i det här sammanhanget) signalerar förnyelse samt den i alla sammanhang så åtråvärda anti-elitismen. Att vara emot betygskala för exempelvis litteraturrecensioner blir lika med mallig gammel-skribent som inbillar sig att böcker är förmer än film.
Man kan se betyg som service till Den Stressade Läsaren som kan bilda sig en uppfattning utan att behöva läsa en längre text. Men man kan också tänka sig att snabbkonsumerade, enkla symboler och krympande textmängder ingår i en förändring av medieinnehållet som på sikt kommer att ha en förödande effekt på vår förmåga till koncentration och eftertanke.
Med tanke på nätets oöverblickbara, ymniga utbud är det förstås svårt att hävda att den sammantagna mängden av skriven text skulle krympa, men när det gäller professionell journalistik är det något oroande över förenklingar och genvägar.
Jag är inte heller säker på att allt det visuella pyntandet signalerar Framtid. Tvärtom tyder det på att man backar i riktning mot något primitivt tillstånd: Ett offentligt samtal där känslomasserande bilder och symboler fungerar bättre än ord och där den traditionella papperstidningen får försöka överleva som totempåle i hightechversion.