Poetry slam
Tidigare inlägg: Anisur Rahman (3/11), Magnus Dahlerus, Sam Kessel, Nils ”Kung Henry” Jansson (5/11), Reza Rezvani (9/11) (länkar härintill)
Min text Poetry slam är poetens död (UNT 3/11) försvarar sig själv. Nu vill jag bara svara på den feedback jag fick av mina vänner Sam Kessel, Kung Henry, Magnus Dahlerus med flera.
Mitt syfte är helt enkelt att uttrycka min oro. Språk är en samling av ord. Litteratur är skapad av ord. Det är inget nytt. Poeter anses vara språkets väktare. Men språket ägnas inte alltid tillräckligt med uppmärksamhet inom poesin. Det har varit ett verkligt bekymmer här i dag och på andra ställen.
Civiliserade människor är styrda av ord. Jag avfärdade inte poetry slams roll och nödvändighet. Problemet är: när poeter är så engagerade i scenframträdande såväl som tävling, är det vanligtvis störande för deras individuella, poetiska takt liksom för själva språket.
På samma vis anser jag att journalistiskt skrivande står i kontrast till kreativt skrivande, trots att den litterära traditionen innehåller så många stora namn som också var journalister. Här finns en svårighet för en poet, där han riskerar att gå vilse.
Kraftfull poesi behöver inte extra stöd för att dess bilder, musik och humor ska framgå i ett framträdande. Då blir det exhibitionism. Humoristisk poesi och att framträda som en komiker är inte samma sak. Språket är den första och sista tillflyktsorten för poesi, antingen bra eller dålig, antingen som talad poesi (spoken word) eller skrivna texter.
Poetisk mångfald är ingenting som undergräver poesi eller som äger rum hos en komiker på scen. Poesi, såväl muntligt framförd som skriven text, måste utöva språklig lockelse liksom leva upp till andra nödvändiga kvaliteter. Det står inte i strid mot modernismen.
Jag skulle vilja göra ett tillägg till poeten Reza Rezvanis åsikt genom att säga att konstnärer tävlar alltid. En konstnär eller poet tävlar med, eller försöker överträffa, sig själv in i det sista i fråga om konst och skrift. Att vara en konstnär är en process som aldrig tar slut. Det sker inte genom mästerskap eller stora prisutdelningar.
Jag gillar inte exhibitionism i konstens namn. Jag kommer inte att besvara något av de personangrepp som har riktats mot mig på bloggar och i kommentarsfält på unt.se efter min debattartikel. Som poet medger jag själv att jag inte skrivit något poem som är så bra som jag skulle vilja. Jag bekänner att mina egna dikter inte är tillräckligt bra. Men vad gör det? Som en läsare av poesi har jag rätt att uttrycka min oro.
Anisur Rahman
fristadsförfattare i Uppsala