Religioners återkomst - till vad?
Senaste tiden har vi sett stora rubriker i tidningarna om religionens återkomst till Sverige. Bloggsfären har också hakat på trenden. I SVT har Jonas Gardell haft en serie program om den kristna religionen utan att ta upp en enda vettig teologisk idé, vilket i sig är en bedrift. Kontentan av Gardells programserie blev att Jesus troligtvis var en gammal tandlös gubbe då han dog på korset. Att vara religiös likställs hos honom med att vara snäll mot bögar. Överhuvudtaget saknas det intellektuell reflexion hos dem som talar om religionens återkomst. Kanske pågår det en diskussion men det sker i små seminarierum eller bakom kyrkans stängda dörrar. Bara ett svagt mummel når ut till folk. Vad tycker Svenska kyrkan med Anders Wejryd i spetsen egentligen om det nya intresset för religion?
Religionen må vara på frammarsch i det svenska samhället men vilken religion vill vi i så fall ha? Att köra den gamla vanliga visan går inte hem längre. För att göra religionen giltig på 2010-talet krävs ett radikalt nytänkande. Eftersom vi har en kristen tradition i Sverige och Europa, handlar det främst om ett nytänkande om kristendomen. Den kristna religionens bankrutt på 1900-talet var protestantismens fel. Dess betoning av människans maktlöshet och korrupta vilja ledde till defaitism och pessimism som späddes på av olika modefilosofier. Katolicismens maniska besatthet av makthierarkier inom kyrkan var en annan bidragande orsak till kristendomens bankrutt på 1900-talet. Där står vi nu med en kyrka och en tro med ett enormt trovärdighetsunderskott och ändå talas det om religionens återkomst. Hur kan det komma sig?
Den religion som återkommit är en religion som söker ett nytt idéinnehåll som kan svarar mot människors livssituation idag. Därför är det så viktigt att inte bara gå efter magkänsla i religiösa frågor utan att utför en kritisk reflexion. Det finns en tredje kristen tradition som ignorerats i Sverige och västvärlden alltsedan brytningen på 1000-talet mellan Rom och östkyrkan. Jag menar den ortodoxa spiritualiteten. Det är dags nu på 2010-talet att upptäcka denna rika andliga tradition för att gjuta nytt liv i det religiösa tänkandet här i landet. Idag är vi varken protestanter, katoliker eller ortodoxa utan helt enkelt religiösa sökare i de första kristnas anda, det vill säga de så kallade patristiska århundradena mellan 200-talet och 400-talet. Det är där vi finner grogrunden för nytänkande och det är där som den ortodoxa spiritualiteten hämtar sin inspiration.
Att tro må vara absurt men det är en absurditet som kräver intellektuellt arbete. Ett sådant intellektuellt arbete kring trosfrågor sker just hos de ortodoxa fäderna. Jag kan nämna namn som Basileios, Gregorios av Nyssa, Gregorios av Nazianzos, Maximos Bekännaren och Dionysios Areopagita. Deras mystika teologi inriktar sig framför allt på tre huvudfrågor: synen på det heliga, synen på människan och den Helige Ande. Jag föredrar att använda ordet helig eller autentisk istället för Gud, ett begrepp som borde sättas i karantän en tid för att möjliggöra nya idéer. Gud är egentligen idéernas idé och inget annat.
För att bli trovärdig måste det religiösa tänkandet av idag fokusera på människan som möjlighet och öppen fråga. En öppen fråga som riktas till tillvaron själv. Just detta gör den ortodoxa spiritualiteten genom theosis-begreppet, det vill säga att det heliga i var och en av oss blivit människa för att vi ska helgas. Det kanske låter som religiöst storhetsvansinne men handlar om människans potentialitet. Det är stort att vara människa för att anspela på vad ängeln säger i Tranströmers dikt ”Romanska bågar” samtidigt som det är smått och eländigt. Theosis-tanken jämkar ihop dessa kontrasterande synsätt genom att peka på människan som andlig-existentiellt projekt.
Den andra aspekten av ortodox teologi berör synen på det heliga som ses som det okända i tillvaron. Den mörka grunden i tillvaron är det autentiska livet. Dionysios Areopagita, som levde på 500-talet, utvecklade den så kallade negativa teologin enligt vilken det heliga ligger bortom alla kunskap och därför endast kan förstås genom ett mystikt icke vetande. Det finns en koppling mellan idén om människans kallelse till helgelse och synen på det autentiska livet som en okänd storhet såtillvida att både existensen och människan värdesätts som gåta och projekt.
En tredje aspekt som betonas av ortodox spiritualitet är att vi lever i tiden efter pingst då Andens eld skapar en ny universell gemenskap. Det är Anden som står som den drivande kraften i historien och i människan. Att leva i Andens tid innebär att vi bejakar vår existentiella situation som pingstvarelser genom att utnyttja vår fulla potentialitet för en spiritualisering av hela tillvaron, även politik och samhälle. Detta möjliggör ett nytt hopp i vår turbulenta tid.
Religionen måste bli ett sätt att återknyta kontakten med existensens grund. Det är den dimensionen som vi förlorat i dagens samhälle. Verktygen finns i den ortodoxa spiritualiteten.