I januari förra året var det många som drog en lättnadens suck. Det meddelades då att poeterna Fateme Ekhtesari och Mehdi Mousavi släppts ur det ökända Evin-fängelset i Iran. De hade då suttit fängslade någon månad, men de snabba och omfattande internationella protesterna tycktes ha fått effekt. Vi var många som hoppades att det var en ihållande effekt, trots att de båda poeterna därefter stod under hård bevakning.
I dag vet vi att så inte blev fallet. Ekhtesari och Mousavi delgavs i går beslutet att iranska myndigheter dömt dem till fängelsestraff på elva respektive nio och ett halvt års fängelse. Samt nittionio piskrapp vardera.
När hon greps 2013 hade Fateme Ekhtesari just återkommit till Iran efter att ha deltagit i en poesifestival i Sverige. Tack vare festivalen och utbytet mellan kvinnliga svenska och iranska poeter kan vi nu läsa hennes dikter på svenska. Genom dem kan vi förstå vidden av hennes kritik mot den iranska regimen, men också vilken förlust för litteraturen det är att en sådan röst tystas.
På deras konton på sociala medier får man glimtar av Fatemes och Mehdis liv. En vardag som är lätt att känna igen sig i, fylld av selfies och bilder på vänner och mat. Samtidigt har bloggandet och aktivismen på nätet varit en del av just det som gjort dem särskilt farliga i den iranska regimens ögon. Parallellt med upprepade förhör och konstant bevakning har vardagen fortsatt efter frisläppandet. En högst relativ frihet. En som nu också den upphör.
Ekhtesari och Mousavi är inte ensamma om att straffas. Trots Irans fortsatta förföljelser av de som tar till vara sina grundläggande mänskliga rättigheter att uttrycka sig fortsätter Sverige att hota med utvisning av iranska författare och filmare som söker asyl här, sådana som Samira Motazedi och Roozbeh Janghorban. Ekhtesaris och Mousavis öde är en skrämmande påminnelse om vad utövare av yttrandefrihet har att vänta i Iran.
Återigen tar vi fram Fateme Ekhtesaris diktrader. Återigen längtar vi till den dag då hon och Mehdi Mousavi är fria att skriva nya. Återigen kräver vi frihet för dem vars enda brott är orden.
Spring till segertecknets två bittra fingrar
till natten, vår natts sorgsna fortsättning
till blodet som torkat i våra mungipor
till frihetens ofullständiga natt