Teaterkritikern och Uppsalaförfattaren Leif Zern ger sig nu in i den pågående debatten om identitetspolitik och kulturell appropiering - och det givetvis ur ett scenkonstperspektiv (DN, 5/1). Zern varnar för "det livsfarliga kategoritänkande som ligger i identitetspolitikens agenda" och menar att teaterns historia inte är någonting annat än approprieringens historia: "En enda lång lektion i konsten att hoppa ur skinnet, uppträda i lånta fjädrar, byta skepnad med sig själv och andra. Flytta hemifrån."
På ett grundläggande plan har han naturligtvis rätt; scenkonsten är till sin natur gränsöverskridande och har till uppgift att röra sig bortom givna identiteter. Men är det verkligen sådana idealtyper debatten handlar om? Identitetspolitiken som idétradition har många brister, men jag vill hävda att den faktiskt kan vara ett relevant analysverktyg i relation till teaterns praktik, om än inte till dess idé eller natur. Frågan vi bör ställa oss är nämligen empirisk, och handlar om vilka människokroppar som egentligen har tillträde till teaterscenen. Vilka kroppar har uppfattas som tillräckligt neutrala för att kunna utföra den transcendens som Zern så riktigt lyfter upp som teaterns själva kärna?
Det torde inte vara kontroversiellt att hävda att teatern har varit en plats som i stor utsträckning har varit reserverat för scenkonstnärer med "rätt" hudfärg, storlek, ålder, könsuttryck och erfarenheter. Och när bara, eller åtminstone huvudsakligen, vita normkroppar har tillträde till ett rum (en scen, en text) blir det både konstnärligt och för den delen politiskt problematiskt när upplevda element från "de andra" plockas upp - inte sällan i stereotyp eller nedsättande form. Det tydligaste exemplet är kanske de rasistiska Minstrelshowerna som uppstod i USA under slaveriet och sattes upp långt in på 1900-talet. Vita artister och skådespelare sminkade sig med blackface och framställde svarta som "korkade, lata, vidskepliga och happy-go-lucky på plantagen", för att citera Konstfackprofessorn Joanna Rubin Dranger (Feministiskt perspektiv 30/8, 2013). Ett annat, mindre blodigt, exempel lyftes i höstas av teaterkritikern Anna Håkansson, som kritiserade användandet av fettdräkter på svenska scener: "... hade det vimlat av tjockisar på scen hade detta heller inte varit så problematiskt", skriver hon och önskar sig "en fet jävla Medea" (Expressen, 11/11 2014).
Visst gäller det som filmkritikern Mårten Blomkvist skrev i en debatt på temat med journalisten Maria Ramnehill även teatern, att det knappast är progressivt "att kräva transpersonroller åt transpersoner" och att en skådespelare och transperson som Laverne Cox måste kunna spela både "Lady Macbeth eller Prussiluskan"(DN 13/6 2014).
Men scenkonsten kan inte låtsas att den befinner sig i ett politiskt vakuum, och att den redan lever sin gränsöverskridande utopi. Därför måste samtalet om identiteter, rum och ojämlik tillgång till scenen föras vidare.