Jan Ask (S) vill inte att Lina Sandell ska få en park uppkallad efter sig i mångkulturella Gottsunda. Det räcker med de två gator som redan har namn efter kyrkomusiker. Elfrida Andrée och Henry Weman var båda domkyrkoorganister.
Resonemanget har några felslut. Kyrkomusiker arbetar visserligen i en kristen miljö, men det betyder inte att de apriori är den kristna kyrkans underdåniga tjänare. Elfrida Andrée var Sveriges första kvinnliga domkyrkoorganist. Hon fick kämpa hårt för sin position, och hon hade de kyrkliga auktoriteterna – inlusive Bibelns Paulus - mot sig. ”Där fick du lille Paulus!” lär hon en gång ha sagt på orgelbänken i Göteborgs domkyrka. Hon var en av kvinnorörelsens pionjärer. Lina Sandell är förknippad med breddningen av det kristna fältet under 1800-talet. Hon företräder den kristna visan och psalmen.
Min viktigaste invädning mot Jan Asks resonemang gäller vem som egentligen får vara med i ”mångfalden”. Varför skulle inte kristendomen få bli synlig i ett mångkulturellt sammanhang? I en sådan kontext uppstod kyrkan en gång, och så har den levt i tvåtusen år. Jan Ask tycks resonera som om alla ”invandrare” vore muslimer trots att den religiösa mångfalden i denna luddigt definierrade grupp är stor. Där finns också kristna.
Utan kristna berättelser ingen Koran, och bakom kristendomen finns judendomen. De tre religionerna är grenar på samma träd. De brukar tillsammans kallas ”abrahamitiska” efter patriarken i Första Mosebok. Jan Ask tycks tro att det finns en djup fiendskap mellan de tre utan möjlighet till dialog. Det är inte sant. Dialogen pågår.
Jag anar också en annan agenda än omsorgen om mångfalden bakom den här typen av ställningstaganden. Överallt ser man just nu kulturfolk och politiker pinka in ateistiska revir. Men de mänskliga rättigheterna innefattar rätten att ha och manifestera en tro, inte bara rätten att slippa religiösa uttryck. Den negativa varianten av rättighetsbegreppet kan sluta i intolerans.