I lördags ägnade DN ett uppslag åt svenska tidningsskribenters älsklingskliché: litteraturkritikern som är livrädd för internet och kramar sin bok. Eller med Lyra Ekström Lindbäcks ord: ”författare och kritiker klamrar oroligt efter gamla och igenkännliga litterära värden” (DN 23/3).
Hennes resonemang presenteras som något radikalt nytt när det bara är en upprepning av fraser som – för att kapa hennes eget uttryck – låter ”som bleka kopior av sina föregångare”. Påståendet att skrivandet på nätet innebär att vi måste överge det litteraturbegrepp och de kvalitetskriterier som hänger ihop med boken hörde jag på litteraturkonferensen Waltic 2008 och det var inte nytt då heller.
Varför vi måste göra det – vilka fördelar och förluster det skulle föra med sig – fanns det inte plats att säga något om i hennes tvåsidesartikel. Och det behövdes förstås inte – Det Nya behöver inga andra argument än att det är nytt. Inför Det Nya finns det bara två möjliga förhållningssätt, ska vi uppfostras att tro – okritiskt accepterande eller rädsla.
Jag vet något mer som inte är nytt: skribenter som känner ett oemotståndligt behov av att undervisa sina läsare om internet, trots att de inte har någonting annat att säga om nätet än vaga, allmänna fraser. Lyra Ekström Lindbäck hyllar skrivandet i kommentarstrådar utan att nämna den förändring nätet har genomgått de senaste åren. I allt större utsträckning är vi kreativa och sociala på ett litet antal mediekoncerners villkor. Bloggtjänster och diskussionsforum kan försvinna när som helst. Tio års diskussioner raderades när The Guardian stängde sitt forum Talkboard utan förvarning.
En kritiker ska fråga sig ”Vad vill den här texten? Vad gör den med mig?”, tycker Lyra Ekström Lindbäck. Det håller jag med om. Det är därför jag blir så illa berörd av de upprepade anklagelserna för rädsla i hennes text. Kritiskt tänkande personer borde vara särskilt uppmärksamma på den tradition av förakt man glider in i om man börjar använda ”rädsla” som skällsord och som huvudsakligt argument.
”Innan vi kan förnimma någon stor litteratur i ett digitalt textlandskap måste vi hur som helst avprogrammera våra konservativa idéer om att litterär uppmärksamhet är långsam, ensam och odelad”, skriver hon. Kort dessförinnan har hon sagt att det alltid är bra att ha ett politiskt betraktelsesätt – så låt mig bli politisk ett ögonblick! (Jag lovar att det går över.)
Ensamt, koncentrerat tänkande är inte bara en asocial lyx. Det är det ensamma, självständiga tänkandet, ofta inspirerat av litteraturen, som får människor att vägra gå med på alla slags kollektiva självklarheter – från de harmlösa till de förtryckande. Vem tjänar på att övertala oss att ensamt, koncentrerat läsande och tänkande är något konservativt och fult? Kanske de kommersiella intressen som enligt Lyra Ekström Lindbäck är lika rädda för internet som kritikerna? För att få mig att uppfatta våra nya herrar Google, Amazon och Facebook som rädda för nätet krävs det nog en rejäl omprogrammering.