Värstingar i litteraturdebatten
KULTURDEBATT. Det är inte traditionen och normerna som kväver poesin i dag. Det är den hånflinande negativismen, skriver Mohamed Omar.
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
det INTE är.
"Negativismen" kallas denna kulturideologi av de två danskarna Soren Ulrik Thomsen och Frederik Stjernfelt i sin nyutkomna essäbok Kritik av den negativa uppbyggligheten. Thomsen slog igenom som lyriker tillsammans med Michael Strunge och Pia Tafdrup på 1980-talet. Stjernfelt är universitetslektor och redaktör för tidskriften Kritik. Boken väckte en livlig debatt i Stockholmstidningarna mellan dem som vill sätta konstens positiva kvalitéer i förgrunden och dem som ihärdigt bitit sig fast vid den uttjatade negationen som kvalitetskriterium. Debatten ebbade ut men strax hade den ersatts av en annan, tydligt influerad av den första. Denna gång stod poesin i fokus. Det var med glädje jag tog emot litteraturhistorikern Johan Lundbergs välformulerade polemik i aftontidningarna mot negativismens ideologiska hegemoni. En av hans poänger var att påvisa hur skadlig för konsten en inskränkt kotterimentalitet kan vara.
Osökt kommer jag att tänka på en gammal vän som under många år arbetat med så kallade "ungdomar på glid". Han förklarade att struliga grabbar tenderar att sluta sig samman i gäng. I dessa uppstår sedan en enklav inom vars murar avvikande normer kan utvecklas. Dessa normer skiljer sig rejält från det omgivande samhällets. Ju mer avvikande normer desto mer uppskattade blir de inom gänget. Det handlar alltså om att vara "bäst på att vara värst" som min vän uttryckte saken. Den värste blir så furste i den lilla enklaven.
Gängmentaliteten är ett utsökt exempel på urspårad negativism. Litteraturen har sina egna gängbildningar i vilka konsten att vara värst är den högsta konsten. Detta förhållande blev nästan pinsamt uppenbart då den evige värstingen (numera medelålders) Lars Mikael Raatamaa hyllades för sin antologi Svensk dikt (2006). Inte en enda positiv kvalité nämndes i recensionerna. Raatamaa hade sabbat och raserat. Han var bäst på att vara värst. Och därmed applåderades han av de andra gängmedlemmarna hos vilka negationen är en självklar merit.
Det var denna järnhårda dominans över litteraturen som Johan Lundberg försökte ifrågasätta med sina inlägg i aftonpressen. I stället för att bemöta kritiken på ett rationellt sätt gaddade man ihop sig på värstinggängens typiska sätt och började håna och förtala Lundberg. Han var en konservativ gubbe. Dessutom konspiratoriskt lagd. Denna reaktion visar tydligt de psykologiska likheterna mellan dessa litteraturens värstingar och dem som är ute på gatan och stökar.
Vad Lundberg försökte säga är att om denna negativism tillåts fortsätta så har vi snart ingen poesi kvar att debattera. Poesin marginaliseras och riskerar att bli fullständigt irrelevant i framtiden. Detta på grund av den nöjer sig med att kommunicera med de andra inom gänget. Inom dessa gäng vet man att det vackra är fult, att "idyll" är ett skällsord och att "transcendens" är mossigt reaktionärt. Det behöver inte diskuteras. Det räcker med att flina överlägset.
När språkmaterialisterna kring tidskriften OEI utropade att metaforen var död för några år sedan var det i själva verket deras egen och poesins undergång de proklamerade. Därför mottog jag Lundbergs kritik med glädje.
Det var inte en destruktiv kritik. Det var ett försvar för litteraturen. Det är inte traditionen och normerna som kväver poesin i dag. Det är den hånflinande negativismen.
Dessa "språkmaterialister" som samlats kring tidskriften OEI vill inte kommunicera utanför det egna värstinggänget. Det är inte människors obildning eller de nya medierna som föranlett poesins marginalisering. Det är poeterna själva. När poesin är dålig kan man skrika "normöverskridande"
och "provocerande" tills man blir hes. Inte en jävel bryr sig. Det måste åter få vara tillåtet att hylla positiva värden som inspiration, illusionskapande, skönhet och transcendens. Först då kan poesin överleva.