”Uppdraget syftar inte till att bedöma eller uttala sig om enskildas ansvar för eventuella brott eller annat som kunnat eller kan komma att prövas av domstol. Utredningen ska inte heller överpröva domstolars, myndigheters eller andra offentliga organs beslut.”
Så heter det i regeringens direktiv till ”granskning av rättsväsendet och vården med anledning av rättsprocesser som rör Sture Bergwall”.
Och precis den sortens ”juridiska” kansliprosa och framför allt markeringarna av vad utredningen inte ska göra kan möjligen skänka välbehövlig svalka åt den uppjagade mediala debatt som nu utlösts av Dan Josefssons och Jenny Kütims dokumentär ”Kvinnan bakom Thomas Quick”. Alltså tv-versionen av Dan Josefssons imponerande och viktiga bok ”Mannen som slutade ljuga”, om psykoanalytikern Margit Norells inflytande på behandlingen av Quick/Bergwall.
Tv-mediets välsignelse är större genomslag, förbannelsen är förenklingen, att rörliga bilder suggererar känslor mer än reflektion.
Än värre blir som alltid den efterföljande studiodebatten, med dess beskäftiga rättrådighetsskimmer; här ska Bemötas, här ska Ställas Till Svars. I själva verket är det Konfrontation SVT är ute efter.
De som deltar är visserligen sådana som kan ha något att säga, men upplägget belönar gläfsanden, spydiga utfall och anklagelser. Ställningskriget eskalerar i andra medier. Det är fest för konspiratoriker och för alla som gillar att ge - och för medier som älskar att återge - offentliga tjuvnyp. Precis som i titlarna på boken och dokumentären blir affären onödigt personifierad, falanger och berörda utgår från antingen Mannen Quick eller Kvinnan Norell.
Att de olika debattsidorna skulle kunna resonera med varandra på konstruktivt vis är lika troligt som att Rovdjursföreningen skulle bli åsiktskompis med Jägarförbundet.
Ingen av ställningskrigets frontsoldater kommer heller att låta sig övertygas av vad den nu tillsatta utredningen presenterar i januari 2015.
Därmed inte sagt att utredningen inte behövs, den är tänkvärt motiverad i direktiven: ”I det nu aktuella fallet har alltså en person först fällts för åtta mord för att sedan efter resning frias från dem alla. Detta förhållande i sig väcker frågor om huruvida det kan finnas brister i den reglering och ordning som gäller för brottmålsprocessen.”
Regeringen undviker klokt nog ordet ”kommission”, en sådan förväntas nämligen i högre grad leverera det som aldrig kan åstadkommas, nämligen en enkel och entydig sanning om vem som har gjort rätt och vem som har gjort fel.