"Helt ofattbart.. Kan inte vänta så länge.", "Smått olidligt med en vecka kvar tills nästa avsnitt.", "Mörka höstkvällar är räddade”, Tror på en magnifik säsong”
Alla – åtminstone på Twitter – tycks älska "Homeland", och serien om CIA-agenten Carrie Mathison fick nyligen klartecken för en femte säsong. Men jag tittar inte, vill inte se.
Det är sant att "Homeland" har ganska lite med den groteska föregångaren "24" att göra, även om de två serierna faktiskt springer ur samma penna och rör sig i samma universum, post 11 september. Manusförfattaren Howard Gordon har i intervjuer sagt att serien där Jack Bauer skjuter sönder knäskålar som förhörsmetod "fyllde ett behov hos de amerikanska tv-tittarna och gav en känsla av styrka och revansch", medan Carrie i "Homeland" lever i en värld "där tortyr inte längre tolereras".
Nå, tortyr tolererades åtminstone i den första säsongen, där isolering, hög musik, blinkande ljus och kyla används för att mjuka upp ett förhörsobjekt. Detta är händelsevis också metoder som listas i den tortyrrapport som den amerikanska senaten släppte på tisdagen. Lägg därtill skendränkning, mörker, påtvingade sömnrubbningar, iskalla duschar, hot om fysiskt och sexuellt våld och ständig – kreativ – förnedring och paletten börjar ta form. Pikant nog valde många medier att vinkla på slutsatsen att dessa extraordinära metoder inte var "ett effektivt redskap för att få fram korrekt information eller åstadkomma samarbete". Tortyr fungerar inte, skrev Fox News. En Amnestyrapport från i våras pekar också på en förbluffande acceptans i vissa länder för användandet av tortyr för att "skydda allmänheten" (i Storbritannien är siffran 29 procent) vilket enligt organisationen delvis kan förklaras med populärkultur som just "24" och "Homeland".
Men det är inte därför det är svårt att titta, utan för att andra bilder gör sig påminda. Det är bilden av Ahmed Agiza som mödosamt tar sig upp på en scen, någonstans i Värmland våren 2013. Han är inbjuden av en människorättsorganisation för att tala, och han har svårt att gå.
Varför har han svårt att gå?
Han har svårt att gå för att den svenska regeringen i strid med internationell lag lät överlämna honom och Mohammed Al Zery till amerikansk säkerhetstjänst på Bromma flygplats den 18 december 2001. Deras kläder klipptes sönder, de drogades och försågs med blöjor och handfängsel, och vid slutdestinationen i Kairo väntade elchocker, misshandel och isolering.
"De tar av en kläderna, man har ögonbindel, händerna är bakbundna och fötterna kedjade. Sen läggs man på en madrass som är fuktad med vatten. Förhörsledaren sätter sig på en stol – och sen börjar han" (Ur Uppdrag granskning 5 oktober 2011)
På torsdag har det gått 13 år sedan Sverige som land medverkade till det här.
Ahmed Agiza och Mohammed Al Zery har fått ett visst skadestånd av den svenska staten, för en skada som strängt taget inte är möjlig att reparera ekonomiskt. Och för många av oss innebar den 18 december 2001 ett avgörande brott med tron på Sverige som ett i grunden gott samhälle. Vem i maktens boningar som visste vad är inte slutgiltigt klarlagt; statsministern, justitieministern, eller bara den nu avlidna utrikesministern? Spelet skildras i Lena Sundströms bok "Spår", men hela sanningen lär vi aldrig få veta.
Det är helt enkelt svårt att följa Carries välspelade krig mot terrorismen, eftersom det verkliga kriget har skördat verkliga, mänskliga offer på smärtsamt nära håll.