Betyg på all kultur?
Tidigare inlägg: Lisa Irenius 17/11, Therese Eriksson 19/11, Lisa Irenius 20/11, Rikard Ekholm 25/11, MarieLouise Samuelsson 7/12. Länkar här intill.
Betyg hör inte hemma i kritiken, skriver Therese Eriksson (UNT 19/11) i sitt intressanta inlägg angående det pågående försöket med betygsättning av litteratur på UNT:s kultursidor. Betygen riskerar att bidra till att trivialisera både kritiken och skönlitteraturen, där båda är och bör förbli lika mångtydiga som livet självt, menar hon.
Själv delar jag Erikssons oro för litteraturkritikens allt större utsatthet i ett krympande medieutrymme. Jag delar också i mångt och mycket hennes syn på litteraturkritik som en litterär genre nära besläktad med essäistik. Däremot har jag svårt att hålla med om att värdering inte hör hemma i den öppna och resonerande litteraturkritiken. Lika tveksam är jag till argumentet att användningen av en betygsskala ökar risken att djup och reflekterande läsning ersätts av godtyckligt tyckande.
Uppfattningen om att kritikerns möte med den litterära texten gärna bör präglas av sökande och ambivalens är i sig inte ny; under 1900-talet befästes det både av kritikerna själva och av forskningen om litteraturkritik. Men den seriösa itteraturkritikens historia från åtminstone Mary Wollstonecrafts sena 1700-tal till våra dagar är även en historia om värdering. Det är i kritikerns dialog med det litterära verket som detta ’blir till’ på den litterära scenen. Ibland talas det om att det litterära verket befinner sig ’i karantän’ till dess litteraturkritiken har synliggjort det. En recension är med andra ord ofta ett första steg i en kedja av värdeomdömen, för vad är litterära priser, stipendier och tio-i-topp-listor om inte en värdering, där det svårgripbara och undflyende i textens natur även mäts med konkreta mått? Det är nämligen också själva hantverket vi bedömer när vi skriver om personskildringens psykologiska djup, handlingens inre logik eller idéernas sprängkraft.
Detta eftersom förverkligandet av en aldrig så originell konstnärlig idé, såväl inom litteraturen som inom andra konstarter, ytterst är en fråga om ett skickligt hantverk.
Genom att tillerkänna sig själv rätten att bedöma kvaliteten i skönlitterära verk värnar kritiken dessutom krasst uttryckt om sin egen ställning på det litterära fältet. Detta förutsatt att den också präglas av självvärdering och av en kritisk medvetenhet om sin egen subjektiva röst och om sina eventuella tillkortakommanden i mötet med den skönlitterära texten.
Därför bör vi fråga oss om en ambivalent och försiktigt diskuterande litteraturkritik utan en ambition att värdera verkets kvalitet över huvud taget är något att önska? Om inte – är i så fall en konkret graderingsskala så orättvis? Jag vill hävda att en värdering utan betyg är lika med en osynlig jämkning, det vill säga med samma betyg för alla. Varje försök att gradera är därför ett litet steg bort från orättvisan. Diskussionen bör i stället handla om vilken betygsskala som vore mest ändamålsenlig. Personligen ser jag det nuvarande fempoängssystemet som alltför trubbigt och onyanserat.
En recension utan betyg blir inte nödvändigtvis djuplodande och essäistisk. Å andra sidan behöver den recension som kompletteras med en betygsskala knappast vara lika med enbart ett tyckande. Det är från den akademiska litteraturforskningen och andra humanistiska discipliner som vår tids litteraturkritik får många av sina analysredskap. Skillnaden mellan seriös kritik och godtyckligt tyckande ligger till stor del i recensentens förmåga att använda kompetenta analysverktyg.
Att litteraturkritik i dag knappast kan vara ett yrke att leva på gör att vi inte längre kan förvänta oss denna kompetens av alla kritiker. Det är i mitt tycke det största hotet mot en djup och nyanserad dialog om skönlitteratur. Användningen av en konkret betygsskala kan i bästa fall bidra till att höja kravet på både bedömningskompetens och djup eftertanke i kritiken.